Goda utsikter
Nästan varje morgon efter frukost ställer han sig vid fönstret och tittar ut på gatan. Lämmeltåget ska snart börja och han blir aldrig mätt på att se dem. De är visserligen inga lämlar, men när han ser dem myllra fram påminns han om fjällvandringen för många år sedan, så han kallar det så. Det varar bara en kort stund, mellan kvart i åtta och fem över. Samma tåg alla år sedan han flyttade dit för snart tio år sedan.
Allra först, en god stund innan resten av tåget kommer, småspringer mammor eller pappor med barn i sulky. En del av föräldrarna håller samtidigt på att klara av dagens första telefonmöte medan de halvsovande barnen tar några tuggor på en frukostbanan, en ostmacka eller dricker något ur en nappflaska.
Han konstaterar att det är nästan lika vanligt att det är pappor som rusar fram där med sina barn. Annat var det på hans tid. Visst hände det att han skjutsade deras barn till dagis, men bara undantagsvis och i så fall med bil, trots att sträckan till förskolan var någon knapp kilometer. Tack och lov har tiderna förändrats, tänker han och seglar iväg i tankarna i någon slags politisk irrfärd.
Efter att de första stressade föräldrarna passerat blir det lugnt en stund, innan det stora lämmeltåget väller fram. Det börjar med en och annan förälder på cykel med något av de lite yngre barnen bakom sig. De flesta barn, som kommer strax därefter tar sig ändå fram för egen maskin, det vill säga till fots. Ensamvargar som går drömmande för sig själva, omedvetna om både tid och rum. Bästisarna som går tätt ihop, oskiljaktiga intill döden. Och så gängen, oftast tjejer, fyra, eller ibland fem i bredd. De viker inte för något hinder på vägen, inte ens när de får möte eller när en soprumsvägg tornar upp sig i deras väg. Ivriga att hinna prata ut om allt innan de bänkar sig i skolsalen. Killarna är mer cykelburna. På två eller helst bara ett hjul. På cykelbanan eller på gatan spelar dem ingen roll, bara de får visa hur väl de behärskar sitt fordon.
Det finns andra medlemmar i tåget som däremot är mäkta stolta över att kunna t sig fram på cyklarnas båda hjul. De som kommer på balanscykel. De är inte äldre än några enstaka år, på väg till förskolan och han imponeras av med vilken stolthet blandat med dödsförakt som de tar sig fram. När han ser dem förvånas han över att det är först nuförtiden som sådana självklara cyklar dykt upp. Visserligen har han sett bilder från 1800-talet på sådana, men då bara för vuxna och de fanns definitivt inte när han var barn. På hans tid fick han hålla till godo med storebrors urvuxna trehjuling. Och hur kul var det?
De fordon som är populärast bland tjejer är inlines, eller rullskridskor som han själv kallar dem. Det finns inlineåkare av alla kategorier; nybörjarna vinglande med benen brett isär och armarna rakt ut åt sidorna, beredda på att falla vilken sekund som helst. Viljan ligger långt före deras förmåga. Färgen på deras inlines är rosa. De rutinerade som behärskar tekniken, men som ändå har blicken riktad mot nästa stolpe att vila ut mot har vita inlines. Och så glidarna, de som föddes med svarta inlines på fötterna och därför inte har minsta svårighet att kryssa sig fram bland kompisarna.
Just utanför hans fönster delar lämmeltåget upp sig i tre fåror. Huvudfåran följer gatan rakt fram för att ta vänster i korsningen lite längre bort. Det är ”den breda vägen”, den utan hinder, den asfalterade eller plattsatta. En fåra svänger av in bakom husen, letar sig in mellan buskarna och soprummet för att, utom hans synhåll, snedda över en gräsmatta. Lite ojämnare underlag, lite slingrigare men framför allt några steg kortare! Ett tredje alternativ är att svänga vänster över parkeringen och upp i den lilla skogsdungen. Oplogat på vintern, vilket är just det som de som tar den vägen vill. Kortare förvisso, men i deras fall handlar det inte om att vinna tid eller att hushålla med knappa energiresurser utan att få uppleva äventyret. Bara för en kort stund innan de återförenas med klasskamraterna framme vid skolan.
De flesta av barnen bär ryggsäck. De som går i grupp har samordnat sina säckar vad gäller storlek, färg, mönster och identitetsskapande dragkedjekläppsmaskot, medan individualisterna inte är samordnad på annat sätt än att deras ryggor ser förvillande lika ut, alltefter säsongens mode. Skillnaden ligger i stället i att ryggorna på de allra minsta barnen är nästan lika stora som de själva och får dem att kunna falla bakåt vilken sekund som helst, medan samma väska på sjätteklassarna bara är en liten utbuktning på ryggen. De som har kommit upp i högstadiet har lämnat både barnstadiet och ryggsäckar bakom sig. Då är det väskor att bära på armen som gäller. För tjejerna. Killarna klarar sig visst utan rygga eller väska överhuvudtaget. När han själv gick i realskolan kånkade han varje dag på en tung portfölj. Fram och tillbaka mellan hemmet och läroverket. Har de inga läxor? tänker han. Eller sköter de allt sådant hemarbete med sina laptops nuförtiden?
Till det yttre har det varit samma tåg så länge han har bott där, varje skoldag i snart tio år. Men han inser att de som de första åren var på väg till förskolan nu går på högstadiet, de som gick på lågstadiet då och vinglade fram på inlines, nu har lämnat tåget för att ta sig till någon gymnasieskola på annat håll. Andra vägar, vid annan tid och på annat sätt. Han tänker på det där uttrycket av någon grekisk filosof om att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Andra gången är vattnet ett annat som har strömmar till, och man är själv inte heller samma person. Det blir något förtröstansfullt att se det så, tänker han. Omvärlden förändras, barnen själva växer upp, några föräldrar skiljer sig och bildar nya familjer och han själv blir gammal, på riktigt. Men livet går obevekligt vidare och lämmeltåget fortsätter vara precis samma tåg som det varit i alla år som han stått där i köksfönstret och betraktat det.
Det behöver inte bara gå flera år för att floden av barn ska vara förändrad. Redan senare samma dag, när de återvänder hem från skola eller dagis är de förändrade. De har lärt sig något nytt eller insett att de inte förstår. De har bråkat med klasskamrat eller blivit bästisar, på nytt. Ramlat och slagit sig eller fångat världens bästa lyra på tjugo meters håll. När de rör sig hemåt är de alla förändrade på något sätt och tåget har ett annat tempo. Några har bråttom hem till något som väntar, andra har all tid i världen och måste passera toppen på varje snöhög som ligger mellan skolan och hemma om det är den tiden på året. Några stannar upp vid spegeln på andra sidan gatan utanför hans fönster. En spegel som säkert är tänkt som hjälp för de bilister som häcken vid utfart från parkeringen skymmer sikten för. Det är säkert därför som den är lite konvex, som speglarna i Lustiga Huset. Men några av barnen har därför tilldelat den en mycket roligare funktion. De kan stå länge och göra grimaser åt sig själva och kompisen. Bara på hemvägen. Inte tänkte väl gatukontorets planerare att den kunde användas på det sättet!
Det händer att han ger sig ut i något ärende vid just de tid som floden av barn drar förbi och han finner sig plötsligt mitt ute i floden, där den är som djupast. Han dras med, det lönar sig inte att köra om. Att ta sig ut ur strömfåran och upp på kanten är lättare sagt än gjort. Och varför skulle han egentligen vilja göra det. Han låter sig bara sugas med och vara en del av detta löftesrika tåg. Mot framtiden.
Klockan har blivit halv nio, eftersläntrarna i tåget har passerat och det är snart dags för kaffe, men han dröjer sig kvar vid fönstret en stund. Blicken söker sig bort mot skogsdungen bortom parkeringen. Rönnbärsträden dignar av bär. Det lovar gott om snö till vintern. Det gillar han. Han ser sig som en vintermänniska, uppvuxen norr om Dalälven, som han är. I fonden står samma träd som alla föregående år, fast nu något större. Samma höstfärger, bara ännu vackrare än förra året. Träd som för ett halvår sedan började knoppas och skifta i ljusgrönt och om bara några veckor åter ska ta av sig sina kläder. Varför gör lövträden så egentligen? tänker han. Släppa alla löv när hösten kommer för att till våren behöva kämpa upp näring från rötterna till att bilda nya löv. År efter år. Tall och gran behåller ju sina barr under vintern. Och de verkar ju vara rätt framgångsrika här i vår del av världen. Så kan han fundera när han tittar ut på de vackert höstfärgade. Ändå är han glad över årstidsväxlingarna. Och han är lycklig över att ha en ström av förväntansfulla barn på väg till eller från skolan direkt utanför köksfönstret.
Han lämnar sin utkiksplats vid köksfönstret och häller upp kaffet. Det han sett där utanför inger hopp. Han har sett nya generationer göra sig beredda att ta vid, i lämmeltåget, och i livet.
