Att skriva en bok

började för mig med släktforskning

Som nybliven pensionär tog jag som många andra i samma situation tag i mina gamla släktpapper som låg i mer eller mindre osorterade högar. Jag läste, ställde samman, kompletterade och lade till slut in uppgifterna i ett släktforskningsprogram (DISGEN). Genom att bläddra i avfotograferade kyrkböcker på nätet (Arkiv Digital) kunde mitt släktträd gradvis växa till ett praktfullt exemplar med många intressanta grenar. Med tiden började jag känna att jakten på ytterligare namn, datum och platser tog formen av just en jakt, men inte så mycket mer. I stället lät jag tankarna dröja sig kvar en stund vid enskilda personer; hur levde hon? hur såg det ut där på den tiden? vad gjorde en koltorpare? hur vanligt var det att man fick uppleva sina barnbarn? vad fick dem att flytta? och så vidare. En kusinträff gav mig anledning att skriva en levnadsberättelse om ett par gamla gemensamma släktingar. Det blev en givande resa som också kom att handla om svensk järnvägshistoria kring slutet av 1800-talet. Den berättelsen gav mersmak och senare samma år anmälde jag mig till en skrivarkurs för att bättre lära mig skrivarhantverket.

Skrivarkurser

Skriva hade jag ju alltid gjort i mitt arbete; brev, rapporter, reklamtexter och utbildningsmaterial. Men att skriva en berättelse som lockar läsaren till läsning ställde andra krav. Jag lärde mig begrepp som framåtrörelse, gestaltning, perspektiv, dramaturgisk båge och närvarokänsla. Det var också väldigt givande att ta del av andra kurskamraters texter. Det fanns något jag kunde lära mig av var och en. Sedan dess har jag gått fem olika skrivarkurser, med olika lärare, med nya kurskamrater och genom olika kursarrangörer. Gemensamt för alla har varit textsamtalen, där vi diskuterat varandras texter tillsammans med kursledaren. Hemläxor har kunnat bestå i att beskriva en och samma episod ur första, andra eller tredje persons perspektiv. En annan gång har uppgiften varit att testa att skriva i nutid eller i dåtid. I en tredje uppgift har vi fått till uppgift att beskriva en miljö utifrån så många sinnesintryck som möjligt; dofter, ljud, syn, känsel. Alla uppgifter har lärt mig mycket i skrivandets konst och så länge jag kommer fortsätta skriva kommer jag att fortsätta att gå på skrivarkurs.

Några av de kursarrangörer som jag vill rekommendera är:

Folkuniversitetet i Stockholm

Biskops Arnö

Jorun Modén

Skrivarbetet

Alla mina tre böcker har verklighetsbakgrund. Huvudpersonerna tillhör min egen släkt. I ett par av dem har jag haft tillgång till mängder av källmaterial att hämta inspiration ur. Det har ändå inte varit min ambition att forma dem till biografier. Till det har jag haft alldeles för livlig fantasi, till det har det varit alltför stora luckor i mitt källmaterial, till det har källmaterialet ibland varit alltför motstridigt. I stället har jag velat skriva min berättelse, så som jag har velat berätta deras historia – mitt emellan fakta och fiktion. Det har aldrig varit ett mål för mig att få mina texter utgivna på förlag. Missförstå mig inte! Visst kan det kännas lockande att få se sin bok färdig med det stora bokförlagets namn på ryggen. I stället är det själva arbetet fram till den färdiga texten som har varit behållningen. Att söka mig fram bland gamla brev och dagböcker, för att förstå hur personerna tänkte och vad som drev dem. Det har ändå varit en viktig drivkraft i mitt sökande att försöka ställa samman det jag kommit fram till i en sammanhållen berättelse, en roman, som fler än den närmaste familjen och släkten kan ta del av. Och då blir det ju en bok.

Skrivandet har för det mesta gått etappvis. Jag har fångat upp en tråd, grävt på djupet, formulerat mina iakttagelser och tankar för att till sist sätta mig vid tangentbordet och låta texten växa fram. Hur det hela ska sluta har jag inte vetat förrän sista sidan blivit klar, först då har jag kunnat sammanfatta mig i ett synopsis. Sedan har det mödosamma redigeringsarbetet tagit vid. Stavfel, syftningsfel, oklarheter har rättats till. Det svåraste har varit att stryka. Bara för att jag har hittat en intressant uppgift behövde den inte vara med. Varje gång jag tagit bort ett avsnitt som jag lagt ned många timmars arbete med att få fram, har jag insett att texten blivit bättre.

Utgiven

Jag ska inte hyckla, det är klart att jag har hoppats på att fler än jag ska inse att mina texter förtjänar att bli utgivna. Så manuskripten till mina böcker har jag skickat till en handfull förlag. Med ett noga genomarbetat följebrev och ibland med ett lika omsorgsfullt utformat synopsis. Efter tre månaders otålig väntan på svar har jag dragit den slutsats som jag ändå var beredd på; ett kort och artigt ”tack, men nej”. Ett nej från förlagen innebär idag inte att ett bra manuskript behöver sluta i en byrålåda. Det finns en rad print-on-demand förlag. Jag vill se mina böcker färdiga, tryckta och med hårda pärmar, som riktiga böcker! För de två första böckerna föll därför valet på att ge ut dem genom Vulkan, snabba och prisvärda. En liten upplaga för egen spridning och med möjlighet att köpa den genom Adlibris, Bokus och liknande. Då jag inte kände mig nöjd med deras hantering har jag för den tredje boken vänt mig till Books on Demand som dessutom ger mig bättre arvode på de böcker som säljs genom dem.

Efteråt

En av mina få livsregler är att inte låta det bästa vara det godas fiende. I mitt skrivande betyder det att jag hellre vill ha en bok som jag är tillräckligt nöjd med och som blir klar än att arbeta vidare i all oändlighet med manuset i jakten på den helt perfekta boken. Det har därför inte varit svårt att sätta punkt för redigeringsarbetet och säga till mig själv att nu är den tillräckligt bra för att jag ska kunna stå för den. När Boken väl blivit klar, bubblet urdrucket och den har fått det beröm den förtjänar, då har ändå det stora Tomrummet infunnit sig. Två gånger har jag upplevt samma tomhet efter att under några år ha umgåtts med bokens karaktärer, vänt och vridit på formuleringar, lagt till och dragit ifrån, kommit på nya vinklingar och stuvat om bland texterna. Båda gångerna har räddningen bestått i att ha ett nästa bokprojekt på lut. Projekt som jag efter ett par månader kastat mig över med liv och lust. Jag vet att Tomrummet väntar när den tredje boken snart är klar och tankarna snurrar redan i huvudet kring karaktärer, miljöer, intriger och tidsanda. Det finns nog ett liv efter ”trean”!