smakprov ur Johans resa

Kapitel 1

1946

Uppe på åsen låg den stora vita direktörsvillan och spanade ut över samhället, som om den höll ett vakande öga över arbetarna som bodde nedanför. Med sina stora fönster såg den allt och lite till; om det drog ihop sig till strid när arbetarna samlades vid torget, om kvinnorna tog igen sig för länge när de sträckte på ryggen vid klappbryggan eller om några pojkar samlades för att tjuvröka bakom uthusen. Allt höll den ordning på.

Det var inte bara de stora grönmålade luckorna runt fönstren som gav intryck av att villan hade ögon och kunde se allt. Den såg också ut att sträcka på sig med sina tre våningar, krönta av ett spetsigt torn med grönt koppartak i ena hörnet. Namnet Tornvillan gjorde verk­ligen skäl för namnet. Så stor var den att den gott och väl kunde ge plats för en handfull arbetarfamiljer, trots att där bara bodde direktören, hans hustru och en krull­hårig cockerspaniel vid namn Pompe.

På båda gavlarna buktade väggarna ut med bur­språk, som om de krumbenta möblerna där inne inte fick tillräcklig plats och tryckte ut väggarna. Gräsmat­tan runt huset var alltid i perfekt skick och på lördags­kvällarna, när kyrkan ringde till helgmålsbön, hade brukets trädgårdsmästare sett till att grusgångarna låg minutiöst krattade.

Det var dit en grupp arbetargrabbar begav sig en kväll den höst Johan började i tredje klass. Deras vardag efter skoldagens slut utspelade sig i vanliga fall bland bo­stadslängorna och uthusen nedanför åsen. Husen där de bodde var inte mycket större än det på åsen, men gav vart och ett husrum åt halvdussinet arbetarfamiljer.

Några av de äldre pojkarna hade kvällen innan tagit reda på var man osedd kunde ta sig in på tomten. Och till och med sett ut vilket träd som skulle attackeras. De berättade att det på ett ställe fanns en glipa i den tät­vuxna häcken, bara så stor att Johan, som var minst, nätt och jämnt kunde ta sig igenom. Så när de väl hukade framför häcken var det han som fick uppdraget att göra den avgörande insatsen. Han skulle känna sig hedrad av att få ett så betydelsefullt uppdrag, sade de.

Redan när de samlades vid uthuset hade Johan på känn att han hade något obehagligt framför sig och hade helst velat stanna hemma, men vågade inte riskera att bli betraktad som en fegis. Precis som kamraterna tyckte han att de rika familjerna gott kunde dela med sig av sina äpplen och alla visste att direktörens äpplen sma­kade bäst. Däremot var riskerna, om man åkte fast, mycket större där och han tyckte egentligen aldrig om att palla. Fast att säga nej till uppdraget gick inte.

När Johan kröp in genom den taggiga häcken stan­nade de andra grabbarna kvar utanför. För att stå på vakt, sade de. På andra sidan häcken stannade han upp en kort stund, för att orientera sig och för att vänja ögonen vid mörkret. Han såg att det lyste i några av fönstren, men allt verkade stilla. Tittade längs raden av fruktträd och bort mot det han fått i uppdrag att klättra upp i. Händerna skakade så mycket att han var tvungen att stoppa dem i fickorna för att hålla dem lugna. På huk smög han fram till trädet, stannade upp och tryckte sig intill den råkalla stammen för att gömma sig, så gott det gick. Lyssnade efter ljud som kunde betyda att han blivit upptäckt. Det var knäpptyst. Han sträckte på sig och med ett stadigt tag om den nedersta grenen svingade han sedan benen, ett i taget, runt grenen och hivade sig upp. Upprepade manövern till grenen ovan­för och sträckte sig sedan försiktigt så långt ut han vågade för att därifrån kunna nå de lockande frukterna. Det var ett bra äppelår och han hade snabbt fickorna i de vida golfbyxorna fulla med äpplen.

Hela tiden höll han blicken riktad mot huset för att se om han blivit upptäckt. Och det var precis vad som hände. Just som han skulle hoppa ned från trädet knakade det till i grenen och en ilsket skällande hund kom rusande mot honom. Innan han ens hann fundera på om han skulle hoppa ned, stod han på marken och farbrorn som bodde i huset kom springande med armarna vilt viftande. Han gav Johan en rejäl örfil så det började tjuta i örat varefter han vrålade något om Åkerö som Johan inte uppfattade. Sedan tog farbrorn ett kraftigt tag om Johans båda armar, skakade honom med full kraft samtidigt som han svor och skrek. Johan försökte slingra sig loss, men ju mer han vred sig desto hårdare höll farbrorn fast honom. Johan blev alldeles förtvivlad. Och ursinnig. Att det var fel visste han, men till slut tog han till det enda vapen han hade och det var att sparka farbrorn med all kraft rakt på smalbenen. Och en gång till. Med ett vrål släppte farbrorn taget och Johan kunde panikslagen springa därifrån med hunden gläfsande efter sig. Genom hålet i häcken och ut på gatan. Han sprang det fortaste han kunde, men i det tilltagande mörkret och med ögonen fyllda av tårar hade han svårt att se var han satte fötterna. Snubblade och slog upp sår på båda knäna. Reste sig och hann känna att det hade gått hål på byxorna innan han i panik sprang vidare. Ner för backen från Åsgatan, men i stället för att snedda den kortaste vägen hem över torget, valde han den längre vägen runt Tempo där han i mörkret stannade upp för att hämta andan och torka sig om kinderna. Det sved om knäna och han kände att det hade fastnat grus i såren. De två äpplen han hade kvar i fickorna tog han fram och kastade så långt ut i älven han kunde, innan han fortsatte hem.

Direkt efter morgonbönen dagen efter blev Johan in­kallad till rektor som gav honom en utskällning för sitt tilltag. Och som sade att hans föräldrar skulle få bekosta lagningen av den trasiga häcken som Johan hade ställt till med. Rektorn var röd i ansiktet och hotade Johan med att få sänkt betyg i uppförande och han avkrävdes löfte om att aldrig, under inga som helst omständig­heter, göra något sådant igen. Inne i klassrummet fort­satte utskällningen, då läraren inför klasskamraternas flinande upprepade rektorns ord.

Den dagen, resten av veckan och resten av hela terminen gick Johan för sig själv på rasterna. Han hade inget emot att vara ensam, men ingen av klasskamrater­na brydde sig heller om honom. Som om han hade varit dum emot dem. Ilskan över kompisarna som lämnade honom med gubben och den skällande hunden satt som en tagg. Som om han varit ensam om att knycka äpplen. Som om det var hans idé helt och hållet. Kvar stannade en ilska som han riktade både mot sina jämnåriga kamrater och mot de rika familjerna som bodde i de stora villorna med mer äpplen än de kunde ta hand om. En ilska som övergick i en vilja att komma bort från dem alla och från bruket så fort han blivit stor nog.

När föräldrarna fick höra vad som hänt blev Johans pappa alldeles rasande. Inte över det han hade gjort, utan det som direktören gjorde. Det fanns väl inte en grabb som inte hade pallat äpplen någon gång, skrek han och slog näven i bordet så att kaffekopparna var nära att ramla i golvet. När mamma försökte lugna honom blev han bara ännu argare och lovade att spilla olja på direktörens kostym nästa gång han visade sig vid sågen.

– Vad är det för jävla kompisar som lämnade dig ensam med direktören och den där byrackan? Ingen solidaritet där inte, som vi har inom facket? Där ställer man upp när någon råkar i knipa. Du är värd bättre kompisar än de där uslingarna, sade pappa och gav Johan en klapp på axeln när han lugnat ned sig.

– Det är ändå orätt att stjäla, så för min skull ber jag dig att inte göra om ofoget. Även om jag håller med er båda om att de gott kunde dela med sig av sin frukt, sade mamman, lade ifrån sig Johans nylagade byxor och gick ut i köket.