Det är ingen tvekan om att det är Gråben! Avtrycken i snön är stora som handflator. Troligen en hanne med tanke på hur djupt den har sjunkit ner i snön. Lisa känner doften av varg. Den kan inte vara långt borta. Spåren är helt färska. När hon gick här på morgonen fanns de inte, det är hon helt säker på. Visst gick hon i andra tankar då, men vargspår går aldrig hennes öga eller näsa förbi.

Den verkar ha kommit ut på vägen i höjd med storstenen, för att sedan följa slädspåren upp mot byn. Samma riktning som hon själv. Hur långt före kan den vara? Har den hört henne komma och står nu och trycker bakom en sten för att kunna rusa fram och stilla sin hunger när hon kommer? Vilken annan dag som helst och vilka andra spår som helst hade hon tyckt var spännande, om det så är en hare, ett rådjur eller en räv. Nu är det inte vilka spår som helst och den här söndagen är inte vilken dag som helst. För en stund sedan stod hon och huttrade utanför likboden vid Hidinge kyrka där hennes mors stela kropp ligger sedan dagarna före jul. Där ska den ligga tills tjälen gått ur marken och kan komma till slutlig vila. Det kommer dröja till efter påsk, så kall som vintern är. Kylan kom redan i början av november och gjorde det omöjligt att ordna en vintergrav, så alla som dör under vintern kommer få ligga i likboden till i vår.

Tanken på att Gråben kan stå och vänta på henne bakom en sten får Lisa att skaka, inte bara av köld. Att fly undan en hungrig varg är omöjligt. Fjorton år gammal skulle hon inte ha någon som helst möjlighet att värja sig eller spring ifrån den. Hon skriker rakt ut allt vad hon kan i en förhoppning att skrämma den på flykt. Eller, är den så utsvulten att den inte låter sig skrämmas av ett människoskrik och står bara kvar och väntar? Den har förmodligen haft svårt att hitta mat under vintern då snön ligger flera famnar djup i skogen.

Lisa ser sig om, ingen av de andra byborna verkar vara på väg hem ännu. De är troligen långt efter henne. Det var så hon ville ha det, få gå för sig själv. Ska hon vända och gå tillbaka mot dem för att slippa vara ensam med vargen? På ostadiga ben fortsätter hon ändå framåt, förbi krontallen, uppför backen där hon i vanliga fall brukar stanna till på väg till kyrkan för att blicka ut över slätten. Någon varg ger sig inte till känna. Kanske har den trots allt blivit skrämd av att hon skrek. Spåren försvinner in bland träden och kommer inte ut på vägen igen. Hon stannar och lyssnar. Först hör hon bara suset i trädtopparna. Långt bakom sig kan hon höra några hästbjällror. Efter högmässan dröjde sig de flesta byborna kvar vid kyrkan, för att få en pratstund med andra sockenbor som de inte träffar annat än där. Kanske har de nu börjat dra sig hemåt i sina slädar och kommer i så fall snart i kapp henne. Hon slutar tänka på vargen och känner att hon vill hinna hem innan de kommer. Hon har ingen lust att prata med någon idag. Över huvud taget har hon sällan något emot att vara för sig själv, trivs bäst att gå i sina egna tankar och funderingar. Nu vill hon komma hem till värmen i stugan och … till mamma. För en sekund snuddar hon vid tanken på henne. Hon ökar farten. Börjar småspringa. Rusar. Vill komma hem så fort som möjligt, hem till torpets skyddande timmerväggar. Först när hon med en smäll slår igen dörren efter sig slappnar hon av, hinner inte ens stampa av sig snön där ute.

Varken hennes far eller bröderna är hemma. Hon såg inga färska spår i snön så hon antar att det var ett tag sedan de gick ut. Elden i spisen har slocknat och det är kallt i stugan. Ingen har kommit sig för att maka ihop glöden längst in i spisen för att bevara värmen, något som hennes mor alltid såg till att göra så länge hon styrde och ställde i stugan. Lisa tar fram eldstålet, stenen och en bit fnöske och försöker få eld i spisen. Det såg alltid så enkelt ut när hennes mor gjorde det. Hon blir arg över att hon inte tittade tillräckligt noga för att se hur hon gjorde. Efter en rad misslyckade försök blir hon alldeles knäsvag och sjunker ihop på golvet. De kalla golvbrädorna får henne att resa sig igen, tar tag i eldstålet och stenen och gör ytterligare några tafatta försök, med samma dåliga resultat.

Bakom en kruka på spiselkransen ligger några fosforstickor. En gång har hon sett sin mor ta fram en sticka och dra den mot spismuren. Som i ett trollslag började den brinna med ett gulaktigt sken och när hon satte den mot en bit näver tog det eld direkt. Lisa vet att stickorna är dyrbara och först efter lång tvekan sträcker hon sig efter dem, som om hon gör något otillåtet. Hon tar en sticka och stryker den mot spismurens skrovliga yta och är nära att tappa den när den med ett sprakande börjar brinna, håller en näverbit mot lågan och sträcker sig sedan mot eldstaden där hon placerar den mot ett par björkklabbar.

När elden kort därefter sprakar i spisen faller Lisa i häftig gråt, sätter sig på fållbänken vid bordet och gömmer ansiktet i armarna. Hon längtar så efter sin mor att hon håller på att gå sönder, tomheten värker i hela kroppen. Aldrig mer kan hon fråga henne till råds, aldrig mer får hon känna de sträva händerna smeka henne över kinden, aldrig mer får hon höra henne tala om djurens och växternas hemligheter. Nu är det hon som ska sköta hushållet, det blir hon som ska plåstra om bröderna när de gör sig illa och som ensam ska se till att kålgården ger mat på bordet vintern igenom. Det är hon som ska mjölka Majros, kärna smöret och stå på knä vid klappbryggan när det är dags för stortvätt.

*

Nils stampar av sig snön och slår igen dörren efter sig. Pojkarna har han skickat iväg att hämta ved och vatten. Det tar ett tag innan han i dunklet får syn på Lisa där hon ligger på fållbänken. Framför henne står ett fat med gröt, hon ser ut att ha tagit någon enstaka slev, men det mesta finns kvar. Han betraktar henne och tycker sig se Maria Cajsa. Aldrig tidigare har han tänkt på att de är, eller var, så lika. Det rågblonda håret som sticker fram under hucklet och de breda axlarna. Han har heller inte tänkt på att Lisa håller på att bli en kvinna där höfterna fått nästan samma former som Maria Cajsas.

– Ligger du och sover mitt på blanka dagen? Det var så tyst härinne att jag trodde du var ute i fähuset, men nu ser jag.

Det kommer inget svar från Lisa, hon sover djupt. Först när Nils går fram och ruskar henne i benen vaknar hon och sätter sig yrvaket upp.

– Var har ni varit? Jag trodde ni skulle vara hemma.

Lisa gnuggar sömnen ur ögonen.

– Vi träffade Bergsmans Eric och han bjöd in oss på kaffe. Det är inte varje dag som en bergsman bjuder in enkla torpare på kaffe och vi blev sittande och pratade om det ena och det andra. Han kan ibland vara både vänlig och generös, när han sätter den sidan till.

– Det struntar jag i. Jag blev ändå rädd av att vara ensam så länge.

Lisa petar i den kalla gröten utan att ta något av den.

– Du kunde väl förstå att vi inte var långt borta en så här kall dag.

– Du kunde ha förstått att jag inte ville vara ensam.

– Bli inte arg på mig för att han var snäll och bjöd oss på kaffe.

– Ska jag bli arg på honom i stället? Eller på mamma kanske?  Som dog ifrån oss. Är det så du menar?

Tårarna börjar rulla ned för Lisas kinder och hon reser sig hastigt från bordet, utan ett ord, tar på sig sina trätofflor och springer ut.

Det blir oro bland djuren när Lisa kommer in i fähuset. Något i hennes sätt att gå, att andas, att röra sig gör dem osäkra, får dem att tveka om hon vill dem väl, den här gången. I vanliga fall brukar hon stå och småprata lugnt och stilla med dem, klappa dem över mulen eller nosen, sticka till dem lite hö eller vifta bort några envisa flugor runt deras ögon. Särskilt under den långa vintern brukar hon ta sig tid att pyssla om dem i mörkret. Men på samma gång som Lisas upprörda sinne sprider oro bland djuren får deras närhet Lisas känslor att dämpas. Något. Hon går fram till Majros och trycker in sin blöta kind i hennes päls. Det får en lugnande effekt på alla i fähuset, stora som små, människa som djur.

Lisas upprördhet över faderns oförmåga att förstå att hon kände sig övergiven och rädd glider sakta ur henne. Han kunde ju inte veta att hon sett spår av Gråben. Hon inser att även hans liv har blivit trasigt sedan hennes mor dog. Hon börjar tänka på henne, för vilken gång i ordningen vet hon inte. Först bitterheten, den återkommande. För att hon dog. Sedan försoningen, den lika återkommande. Liv och död råder bara Gud över. Sedan tvekan. Den som ständigt finns där. Tvekan över om det går att förlåta det hon gjorde. Det som hon kan höra pigor i byn stå och viska om. »Lönskaläge«, »kastat det i ån«, »tukthus« är lösryckta ord och meningar som Lisa snappar upp. Det blir aldrig några uttalade anklagelser som hon kan bemöta. När Lisa är för sig själv ger hon dem alla svar på tal. Hon vet vad hon ska säga för att ta sin mor i försvar när de slänger ur sig sina anklagelser. För att förklara varför hon inte hade något val. Att hon var beredd att offra sitt eget liv hellre än att sätta ett oäkta barn till världen. Ett barn vars far inte ville stå för det han gjort. Ett barn som aldrig skulle kunnat bli helt och äkta. Ett barn som hade kunnat vara hennes bror.