Smakprov ur Doften av ylle

Prolog

Trots att där satt ett tiotal kvinnor var det dödstyst i rummet när dörren stängdes bakom Sigrid och hon lämnades ensam med fångarna. Bara då och då bröts tystnaden av ett vemodigt tjutande. Som om vinden med stor möda ville pressa sig in genom gliporna i fönsterkarmen och beklagade sig över att den inte kunde ta sig ut därifrån igen. Två smala gallerförsedda fönster, högt upp i den bortre änden. I övrigt ingenting på väggarna. På låga pallar satt en handfull kvinnor längs ena långväggen, lika grå i ansiktet som deras slitna buldanskläder. De påminde Sigrid om raden av gummor som soliga sommardagar flockades utanför söderväggen på fattigstugan hemma. Fast hon visste att de här kvinnorna var yngre, mycket yngre. I hennes egen ålder allihop. På en stol bredvid dörren satt en vaktkvinna och blundade. Det gick inte att avgöra om hon sov eller var drucken.

Det var isande kallt i rummet och Sigrid ryste vid tanken på att alla fångarna satt inlåsta för att de hade begått avskyvärda brott. Med berått mod hade var och en av dem tagit livet av ett nyfött barn och kunde när som helst kasta sig över henne för att beröva även henne livet, tänkte hon. Det var dessa brottslingars förtappade själar hon hade gått med på att rädda. Innan hon ens hade börjat, tvivlade hon på att det skulle vara möjligt.

Hon stannade upp innanför dörren, osäker på om hon skulle gå fram till dem, säga något, hälsa på dem, önska dem välgång, eller be en stilla bön för dem. Utan att veta vilket som var bäst, valde hon att ta ett par steg emot dem och ställde sig mitt i rummet, knäppte händerna och bad en bön. Det var ju det hon var där för att göra vid detta första besök hos de dömda kvinnorna.

Ingen av kvinnorna såg ut att reagera på hennes bön, några händer såg hon inte knäppas och några läppar kunde hon inte se röra sig för att delta i bönen. I ett försök att få kontakt med dem frågade hon med högre röst om det var någon som ville delta i en psalm tillsammans med henne.

Det enda ljud som mötte henne var hennes egen röst som studsade tillbaka från de kala väggarna, följt av en nästan lika snabb kommentar från vaktkvinnan som med hes röst väste:

– Här ska inte pratas i onödan!

Kvinnan var uppenbarligen inte helt utslagen.

– Vill hon sjunga en psalm så får hon göra det. Onödigt prat bestraffas med mörk cell. Bara så hon vet, fortsatte kvinnan.

Vid den barska reprimanden blev Sigrid knäsvag och behövde sätta sig, men någon plats att slå sig ned på fanns inte. För att inte falla tog hon i stället ett par steg tillbaka mot väggen mitt emot kvinnorna. De följde hennes rörelser med tomma blickar. Kjolen hakade upp sig på en flisa i golvet och hon höll på att falla omkull. Sökte med handen stöd mot väggen. Kontakten mot den skrovliga kyliga väggytan fick henne att rycka undan handen. Hon vände sig åter mot kvinnorna och började, efter att ha samlat sig, sjunga den enda psalm hon just då kunde komma på:

– Jag är en främling, jag är en pilgrim …

Det hade inte gått att välja en mindre passande psalm för detta första besök hos kvinnorna, insåg hon direkt. Där stod hon framför en rad förbrytare och ville bryta den osynliga barriär som fanns mellan dem. Och så sjöng hon att de var främlingar för varandra. Så snart hon sjungit färdigt första versen avbröt hon sig, neg djupt och gick mot dörren, beredd att rusa därifrån. Den var stängd, reglad från utsidan och utan möjlighet att öppna inifrån. Med en viskande vädjan om att få komma ut vände hon sig mot vaktkvinnan, som långsamt reste sig och föste undan henne, varefter vakten med ett kraftigt bankande på dörren och ett lika kraftigt ”Öppna” ropade mot den stängda dörren.

Kort därefter befann sig Sigrid på gatan utanför fängelsemuren, övertygad om att hon aldrig skulle klara det. Hur kunde hon tro att det var möjligt?