Smakprov ur Johan-Olov

Kapitel 1

1874

Det får bara inte hända. Inne i en av de små bodarna där kol­arbetarna brukar hålla till har elden kommit lös. Boden ligger ett tiotal meter från stranden, en langningskedja blir snabbt upp­rättad och elden kan släckas. Några av kolarna blir satta att hålla vakt så den inte ska flamma upp igen. Lugnet lägger sig åter över sågverket.

Sent på natten börjar vinden friska i. En matros på en av skutorna vid kajen vaknar av slamret i riggen och klättrar upp i masten för att beslå det fladdrande seglet bättre. Därifrån kan han se elds­lågor slå ut från snickeriet. Efter att ha legat och pyrt i det torra kutterspånet på vinden till boden har elden blossat upp igen. Först har den hoppat över till det stora snickeriet bredvid kol­bodarna. Några gnistor får fart i vinden och flyger iväg och fastnar i sågspån på några av sågens knutbrädor närmast snicke­riet. Den sprider sig till brädorna i den glespanelade ytterväggen. Vinden tilltar i styrka och rör sig fritt genom sågens ytterväggar och snart står hela kortväggen i brand. Kolarbetarna har ännu inte uppfattat att det brinner för fullt i sågen. De har bara lojt konstaterat att den eld som man blivit satt att hålla uppsikt över inne i boden verkar ha somnat in och de tycker sig med gott sam­vete kunna göra detsamma själva.

Matrosen skyndar sig ned från masten och springer bort till brandvakten som gör som han blivit tillsagd i sådana här till­fällen. Han försöker få igång ångvisslan för att larma folk och den lokala brandkåren, men när den bara ger ifrån sig ett ynkligt väsande inser han att trycket är för lågt den här tiden på dygnet då ångmaskinen stått stilla i flera timmar. När han till slut får tag på brandmästaren har vinden närmat sig stormstyrka och elden hoppar vigt från den ena byggnaden till den andra.

Matrosen springer tillbaka till sin skuta och snart är han och de övriga i besättningen i full färd med att förhala skutan bort från kajen för att sedan med hjälp av ett par jollar bogsera ut den längst ut i viken. Förhoppningsvis utom räckhåll från elden, om den inte skulle gå att släcka. Snart ligger alla skutorna så långt bort från sågen som det bara går. När besättningen ser att det brinner i högarna med virke på kajen förstår de att det blev deras räddning att så snabbt sätta fartygen i säkerhet.

Olof Petter blir kommenderad att ingå i den langningskedja som ska försöka rädda bostadsbarackerna. Med ursinnig kraft hämtar man vatten i hinkar, såar och ämbar från en av klappbryggorna och langar dem vidare till husen närmast vattnet. Det är en ojämn kamp mot elden och mycket av vattnet hinner försvinna innan det når fram till den rasande elden. Ganska snart inser man vem som kommer vinna och när hettan blir outhärdlig ger man upp och kan bara se på när den ena baracken efter den andra slukas av elden.

På en sten sitter Mathilda med händerna för ögonen. Hon vågar inte se hur huset där hon och Olof Petter för några månader sedan flyttade in och där de skulle bygga sin framtid tillsammans, för­vandlas till aska.

Hon förmår inte göra annat än att bara se på när barackerna, en efter en äts upp av elden och när morgonen gryr består deras hem av en grå pyrande askhög ur vilken två spinkiga murstockar sticker upp. Då först förmår hon resa sig och leta rätt på Olof Petter som står tillsammans med andra sågverksarbetare svarta av sot och helt kraftlösa.

Den lokala brandkåren är förberedd och tränad på att bekämpa bränder och man har till och med en modern ångspruta till sin hjälp, men den här gången kände man snabbt att elden var den övermäktig. När ytterligare hjälp anländer från Gävle tidigt på morgonen kan man bara konstatera att hela Skutskärs sågverk och de flesta av arbetarbostäderna ligger i ruiner.

Det är mitt i sommaren, Mathilda är höggravid och hela tiden som hon har suttit och med tom blick betraktat hur branden har rasat har hon inte sagt ett ljud, men när Olof Petter kommer fram till henne brister hennes förtvivlan ut i hejdlös gråt. Inte för att hon och Olof Petter äger många saker men nu står de utan tak över huvudet och äger bara de kläder de går och står i. Den enda trösten är att inga människor har kommit till skada och nätterna är varma så den närmaste tiden söker de sin tillflykt till en riskoja som Olof Petter gör i ordning i skogen intill.

Nio månader har gått sedan Mathilda och Olof Petter gifte sig. De träffades när han som ung sågare kom till Skutskär. Hon arbetade då som piga hos polisöverkonstapeln och han hade tagit arbete som kantsågare vid det nyanlagda sågverket där. Det dröjde inte mer än något år så gifte de sig i skolhuset. Någon kyrka hade man ännu inte hunnit bygga i det lilla nybyggarsamhället.

Olof Petter var 27 år gammal när han 1871 fick höra att ett nytt modernt sågverk hade byggts i Skutskär för att ersätta den gamla Kronsågen i Älvkarleby. Han lockades av annonserna efter arbetare till en stor och modern ångsåg. Sedan han var femton hade han arbetat som sågare på olika håll i Värmland. Så han kunde betrakta sig som erfaren och kunnig i sågaryrket när han gav sig iväg till Skutskär. »Ångsåg med 11 ramar« stod det i reklamen och han hade också hört att man hade byggt en tretton kilometer lång timmerränna från Dalälven vid Älvkarleö ut till sågverket i Skutskär. Han var imponerad av viljan att göra sågen till en av landets förnämsta.

Det blir en påfrestande tid för Mathilda och Olof Petter direkt efter branden. Han får fullt upp att göra med att delta i upp­byggandet av hela anläggningen. Efterfrågan på sågat virke är stor så det gäller att snabbt få igång produktionen igen. Mathilda förbereder sig samtidigt för det barn hon bär på och två veckor efter branden föder hon en välskapt gosse som de döper till Johan Olof.

Polisöverkonstapeln får höra att Mathilda inte har tak över huvudet åt sig och barnet och låter henne bo hos dem en tid tills nya arbetarbostäder har byggts upp.

Återuppbyggandet går med rekordfart och några månader efter branden står sågverket på plats igen och verksamheten kan fort­sätta som tidigare. Men då har vindarna vänt.

– Nu går dom ta mej fan för långt! Olof Petters kraftiga värm­ländska stämma hörs lång väg.

En grupp arbetare har samlats utanför sågen för att prata om fabriksledningens krav på att lönerna ska sänkas och Olof Petter kan inte hålla tillbaka sin ilska. Han har klivit upp på en trälåda och hans blonda hårsvall och den rödlätta mustaschen lyser i kvällssolen.

– Många har hustru och barn att försörja och vi kan knappt leva på den lön vi har. Hur ska det då gå om de får igenom sitt krav, dundrar han vidare.

– Men vad kan vi göra? De lyssnar ju inte på oss.

– Vi strejkar! Har ni inte hört att man har gjort det på andra sågverk?

– Då kommer vi ju inte få en enda krona att leva av.

– Inte under tiden vi strejkar så klart, men det verkar vara enda sättet att få ledningen ta reson.

– Men man säger ju att man inte får lika bra betalt för virket längre och att man inte kan betala oss lika mycket.

– Och varför är det vi arbetare som ska avstå vår futtiga lön bara för det? Dom får väl dra in på punschen och aladåberna istället. Förresten är det inte bara lönen som är usel. Vi lever sämre än hundar! Så här kan vi inte ha det. Olof Petter nästan skriker ut det sista.

– Så du tycker vi ska strejka?

– Jag tycker vi bildar en kommitté som går upp till arbetsled­ningen och kräver höjd lön. Och jag tycker nattskiftet inte ska gå på förrän vi har fått löfte om bättre lön.

Det utbryter ett dovt surr bland de församlade arbetarna och efter en stund säger någon:

– Gå du Olle, du har ju talets gåva och du har vårt stöd. Du kan hälsa att kvällsskiftet inte tänker gå på förrän vi fått besked om höjd lön.

Hur mycket Olof Petter än argumenterar och hotar är arbetsled­ningen obeveklig. Det är inte tal om några höjda löner och när Olof Petter lämnar kontoret gör han det med sänkt huvud och ett papper på vilket det står att han är uppsagd med omedelbar verkan.

Dagen efter är arbetet vid sågen igång igen som vanligt men utan kantsågare Johansson.

– Nu har du väl ställt till det för oss. Mathilda har gråten i halsen när Olof Petter kommer hem till henne och Lill-Olle med uppsäg­ningspappret i handen.

– Såga kan jag och man ropar efter kunnigt folk från flera håll. Jag har hört att man behöver sågare i Heby, så i morgon ger vi oss iväg dit. Här har vi ändå ingenstans att bo.

– Men var det nödvändigt hota med strejk?

– De styrande måste förstå att vi menar allvar med våra krav. Det står ju nästan dagligen i Signalen om hur arbetarna vid olika fabriker och bruk kämpar för ett bättre liv. Det ska nog komma en tid då Lill-Olle ska slippa slita livet ur sig på en såg eller i en gruva, bara vi kämpar och står rakryggade upp mot överheten.

Olof Petter och hans familj är inte ensam att lämna Skutskär och bege sig till Heby. Hans båda arbetskamrater Jens och Sven har funnit det lika gott att göra honom sällskap. Även om de inte har fått samma klara besked som Olof Petter att de inte är önskvärda, så inser de ändå att de behöver lämna Skutskär. Olof Petter, Jens och Sven kom till Skutskär ungefär samtidigt och de har lärt känna varandra väl. Sven var dessutom dopvittne när Lill-Olle föddes. Mathilda trivs också bra tillsammans med deras hustrur Carolina och Catharina. Hon tycker de är rejäla ock skötsamma. Men ibland har hon lite svårt förstå deras breda värmlands­dialekt.

Tillsammans fyller de tre familjerna upp en stor del av tredje­klasskupén. De har inte mycket packning och det mesta av deras saker ligger nedpackade i en kista som står i godsfinkan, längst bak i tåget, men deras sex barn, alla under två år tar ändå sin plats.

Tiden i Heby blir kort. Sågen är liten och gammalmodig och Olof Petter har svårt att finna sig till rätta där. Redan efter ett par månader bryter de tre familjerna upp och drar vidare till Sävenäs utanför Göteborg. Jens är född i Norge och har fått reda på att en rik norrman nyligen har startat ett sågverk där. Enligt ryktet vill norrmannen att hans sågverk ska bli ännu större och ännu effektivare än det i Skutskär. Det lockar de tre sågarna att få arbeta på en såg som kan slå ägaren där uppe i Skutskär på fingrarna.

Olof Petter har inte några större svårigheter komma in i arbetet vid sin nya arbetsplats. Han vill snabbt visa att han är arbets­duglig och håller högt tempo. Men efter ett par veckor blir han en dag för ivrig och kör handen rakt in i den stora sågklingan och är nära mista hela tummen. Blodet sprutar och han förlorar mycket blod. Olof Petter får hjälp av en arbetskamrat att hjälpligt för­binda handen. Han är nära svimma och lägger sig ned på golvet för att hämta nya krafter. Just som han ska resa sig upp kommer förvaltaren in och ser honom ligga på golvet och kantsågen står stilla.

– Det är väl för fan inget vilohem du har kommit till!

Olof Petter sätter sig upp. Han blir stum av förvaltarens ilska och får först inte fram ett ord.

– Du har ju inte ens tjänat ihop till ditt reseförskott, fortsätter den ilskna förvaltaren.

– Ser du inte att jag blöder. Olof Petter håller upp handen med blodet rinnande nedför underarmen.

– Jaså, har du fått en sticka i dina små frökenhänder, svarar förvaltaren och flinar.

Det blir för mycket för Olof Petter som ger honom ett rejält slag på kinden med den såriga handen. Blodet stänker över hela an­siktet och kläderna. I samma stund som han slår inser Olof Petter att hans dagar vid Sävenäs såg är räknade och utan att säga något mer plockar han åt sig sin matlåda och går sin väg.

– Det är dags att packa, Thilda. Nu har jag gjort mig omöjlig här också, säger Olof Petter när han kommer hem med handen in­lindad i en smutsig trasa.

– Vad är det som har hänt? Mathilda tar tag i Olof Petters hand och tittar förfärad på den halvt kluvna tummen. Medan hon tvättar rent såret och lindar nya trasor om handen berättar Olof Petter vad som hänt.

– Jag förstår ju att vi inte kan bli kvar här efter ett sådant upp­träde och ingen annan vill väl anställa dig än på ett tag med ena handen obrukbar, säger Mathilda och ger Olof Petter en försiktig klapp på kinden.

– Och vart ska vi ta vägen. Kan du se någon råd?

Varken Olof Petter eller Mathilda säger något på en lång stund.

– Kanske kan min bror Carl Johan ge oss husrum för en tid. Han har flyttat till Gävle och har kanske plats för oss en tid, säger Mathilda till slut.

– Här kan vi inte vara kvar och om Carl Johan inte kan ta emot oss så får vi väl finna på råd på något sätt. Det är lika bra vi ger oss av med en gång.

Under några månader hos Carl Johan i Gävle får Olof Petter vila upp sig och såret i handen läker snabbt.

– I morgon ska jag ge mig iväg till Horndal, säger Olof Petter en dag till Mathilda vid kvällsgröten. Vill det sig väl så kan jag få arbete vid Valla såg, inte långt därifrån.

– Tror du vi kan slå oss till ro där? undrar Mathilda stillsamt.

– Man säger att där redan finns andra värmlänningar, så kanske är man van vid folk som säger vad de tänker, svarar Olof Petter och packar sin ränsel för morgondagens långa vandring.