Anders Zorn målade den välkända tavlan ”Mora marknad” 1892, när Johan-Olov var 18 år gammal. På bilden ser vi en man som ligger på mage i ett dike. Till synes helt utslagen, förmodligen stupfull, medan en ung kvinna, kanske hans flickvän, kanske hans hustru eller kanske bara en kvinna som bryr sig om honom, sitter och stirrar tomt framför sig. Hon håller hans hatt i handen. Bakom dem ser man hur marknadsbesökare rör sig in mot Mora, mot marknaden och allt det roliga som hörde en marknad till på den tiden. Men för det här paret slutade alltså marknadsbesöket innan det ens hade börjat, i diket.
När Johan-Olov 2 år tidigare gick med i den nybildade nykterhetssällskapet 269 Trygghet i Horndal var han 16 år gammal. Han fick medlemsnummer 20 och hans 3 år yngre bror nummer 21.
Den 5 april 1891 höll sällskapet sitt allra första årsmöte och då var det Johan-Olov som var sekreterare och som fick skriva protokollet! Så han hade säkert många blickar på sig. Han var utan tvekan en av de allra yngsta medlemmarna i logen. Hans far dog när han var 10 år gammal. 12 år gammal slutade han folkskolan efter att ha gått där i bara ett par år. Då började han arbeta på bruket. Först som springpojke och sedan i smedjan. Det är ett prydligt skrivet protokoll. Några av raderna lyder:
Ur paragraf 1: Mötet öppnades av Ö.T. br. N.G. Hård samt läsandet af Romarbrefvets 7 kap.
Ur paragraf 5: … 64 kand. ingått i templet under året, 1 begärt uträde, 3 blifvit uteslutna för brott mot ordens lagar.
Ur paragraf 10: Följande frågor togos till bahandling. 1. Huru bör nykterhetsarbetet bedrifvas för att nå det uppväxnade släktet. Efter diskussion beslöt templet att bordlägga frågan till nästa möte.
Oavsett om han blev övertalad att föra protokollet därför att ingen annan var bättre skrivkunnig, eller därför att han självmant åtog sig detta så är det det allra tidigaste spåret efter Johan-Olovs penna.
Så en ingång till hans författarskap är att han visade tidigt fallenhet för att skriva. Och säkert också intresse för att skriva. Och det var i så fall genom den organiserade nykterhetsrörelsen som han började skriva. Det var många andra saker som han också lärde sig den vägen. Att följa en uppgjord dagordning, att begärda ordet och att inför en grupp argumentera för sin åsikt. Det skulle ju komma att bli viktiga saker för honom senare i livet.
I några anteckningar där han beskriver sina föräldrar, talar Johan-Olov om att hans far läste en del revolutionära tidningar som Tiden, Signalen och Folkets vän. Hans far Olof Petter var född 2 år efter att den svenska folkskolan grundades, alltså 1844, så det är troligt att hans far kunde läsa, men det fanns knappast några andra böcker i deras hem än en bibel. Det fanns det i alla hem på den tiden. Och det fanns mer angelägna saker att använda pengarna till. Hans mor lär också ha varit läskunnig. Om inte annat så såg prästerna till att de kunde läsa katekesen vid de årliga husförhören. Förordningen om husförhör avskaffades 1888. Men hans mamma Maria Mathilda var troligen inte skrivkunnig. Det var hon tvungen att lära sig på gamla dar för att kunna skriva brev till Johan-Olov och hans familj när de flyttade till Stockholm 1908.
Johan-Olovs läsintresse var stort. Det är inte omöjligt att man ordnade ett litet bibliotek på nykterhetslogen, men inte säkert. Ekonomin var knapp i början, så det räckte nog inte till mer än det allra nödvändigaste. Däremot vet vi att Johan-Olov tidigt började gå runt i gårdarna och sälja tidningar. För en vetgirig tonåring var det nog lockande att smygläsa tidningarna innan han fick dem sålda. Nyhetsnotiser från den stora världen utanför bruket, diverse annonser och små verser. Allt detta sög han säkert i sig.
Troligen hade Johan-Olov inte bara hade tidningar med sig när han gick runt i gårdarna. Förmodligen hade han också en del böcker med sig som han skulle sälja. Förmodligen hette en av dem Sturlessons konungasagor för år 1892, det år han fyllde 18 köper han själv den boken för de få egna slantar han hade. En liten tegelsten och den var knappast billig att köpa. Man ska då tänka på att den lilla lön han hade skulle räcka till mycket. Pappan var död efter en arbetsolycka och hans bror Elon hade visserligen precis börjat arbeta men tjänade säkert inte heller så mycket. Deras mor Mathilda tog ibland på sig en del sömnads- eller vävarbeten för att dryga ut hushållskassan. Så att ta av pengarna till något så onyttigt som en bok betyder nog att Johan-Olov var väldigt sugen på att skaffa sig den boken.
På vilket sätt kan den boken ha inspirerat honom? Den har undertiteln Sagor om Ynglingarne och Norges konungar intill 1177 af Snorre Sturleson. Säkerligen har den här boken haft väldigt stor betydelse för Johan-Olov i hans framtida författarskap. Att beskriva historien på det här mustiga sättet. I en blandning av vers och prosa. Att kalla en historiebok för sagor. Bokens inledning fångar det hela på ett utmärkt sätt: ”Snorre Sturlesons konungasagor hafva af gammalt varit högt skattade dels för de historiska upplysningar de innehålla, dels för framställningens goda egenskaper”. Är det inte precis så som vi, som läst Johan-Olovs berättelser, skulle vilja sammanfatta dem: Högt uppskattade för hur de beskriver brukets historia och för det fantastiska sätt som han gör det på.
Ungefär samtidigt som Johan-Olov skaffade sig boken om Ynglingasagorna kom Gustaf Fröding ut med diktsamlingen Gitarr och dragharmonika. Något senare gav han ut Stänk och flikar för vilket han blev åtalad (men inte dömd) för en av dikterna som var alltför frispråkig. Säkert läste Johan-Olov Frödings dikter och tog stort intryck av dem. Kanske fastnade han för den här fina dikten:
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus öfver stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Versrader som vi känner igen från Frödings Strövtåg i hembygden.
Året efter att Johan-Olov skaffade diktsamlingen Stänk och flikar, för det gjorde han, skaffade han sig en stor inbunden anteckningsbok. En sådan bok som han hade använt för att skriva protokoll i vid nykterhetslogens möten. Han hade bestämt sig för att skriva dagbok! Kanske var det vanligt på den tiden, men säkert inte bland hårt arbetande bruksarbetare. Det var svåra tider och han hade varit tvungen att lämna Horndal för att ge sig ut på luffen och söka arbete på annat håll. Han hamnade först en tid i Forsbacka, ett kort gästspel vid Skoglund och Olssons gjuteri i Gävle för att sedan hamna vid Älvkarleö bruk. Han slet hårt om dagarna. Och på kvällarna satte han sig och skrev i dagboken. Till att börja med mest på vers, som den här dikten: skriven den 16 februari 1898. Då hade han hunnit bli 23 år. Med en tillägnan till någon som heter Maria Lindell. Han längtade säkert efter att hitta någon att gifta sig med. Så här i efterhand kan hans besvikelse på denna Maria kännas ganska patetisk.
Wärldens nöjen äro tomma
O dess fröjd så snart förgår
Der blott sorg och nöd man finner
Glädje finns i Jesu spår
Derför vill jag, unge vän
Fly till glädje i himmelen ute.
En rolig sak med hans små verser är att han många gånger anger till vilken melodi som den ska framföras. Han var musikalisk och spelade ofta fiol på nykterhetssammankomsterna. Så han tänker sig att verserna ska sjungas.
Så där låter det i hans dagbok, nästan sida upp och sida ned i början. Knappast en stor författare eller poet in spe. Jämför till exempel med Fröding.
Ett hopp tillbaka till tiden i Horndal, alltså före 1896 och till hans arbete i smedjan i Horndal. Han började där som vägare, dräng, hjälpsmed, sedan ¼- smed. Hårt, bullrigt, rökigt, hett om bröstet och ibland iskallt om ryggen beroende på årstid. Som smed arbetade man två och två vid varje härd. När den ena skötte smältan, fick den andre en studs vila. Ett bra ställe att vila på var då vid ångpannan en bit ifrån hamrarna inne i smedjan. Lagom varmt och lagom bullrigt. Det var här han fick sin skolning i historieberättandets konst. Med stora ögon och öron lyssnade han andäktigt på de gamla smederna när de drog sina historier, sina skrönor. De berättade om hur det var, hur det kunde ha varit och hur det inte alls var. Ofta överdrivet, men alltid berättat med sådant eftertryck att ingen skulle våga ifrågasätta sanningshalten. Historierna kunde vara hur dramatiska som helst men alltid beskrivna som att de var från ”den gamla goda tiden”.
Tiderna höll på att förändras. Många gamla bruk slogs ut och ersattes av ”järnverk”. I många fall ersattes de gamla brukspatronerna av direktörer och aktiebolagsägare långt borta någonstans. Kanske i det avlägsna Stockholm. Arbetet vid bruken förändrades. Nya maskiner, nya metoder. Det bruk som inte kunde konkurrera slogs ut och arbetarna blev utan arbete. Horndal genomgick precis en sådan omvandling. Men tillhörde ändå vinnarna. Direktörerna investerade i stället för att spara. Men det var inte frågan om någon välgörenhetsinrättning man bedrev. Blev tiderna sämre och man fick sämre betalt så drog man ned på lönen. Man började ta hyra av arbetarna för de bostäder som man höll med. Man höjde priset på mjölken från det egna mejeriet.
Smederna vid bruket visste å andra sidan vilket värde de hade för bruksledningen. Det var deras yrkesskicklighet som avgjorde om smältan blev av god kvalitet, det var de som kom med förslag på förbättringar som gjorde att produktiviteten ökade. Man satte hårt mot hårt.
Hjalmar Branting besökte en gång Horndal för att försöka bilda en fackförening. Det var 1891. Anders Zorn hade just börjat måla Mora marknad och Johan-Olov var 17 år gammal. Det gick sådär. Man förstod att man behövde organisera sig men var inte riktigt mogen för en fackförening.
Men man söp också, och misskötte både arbete och familj. Precis som på Zorns tavla. Det här var något som Johan-Olov reagerade starkt på. Han tog intryck av Brantings flammande agitationstal och insåg att man måste uppträda samordnat om man skulle kunna få igenom sina krav. Han hade hört sin far berätta om hur han försökte få arbetsgivaren betala bättre vid sågen i Skutskär där han arbetade, men hur han i stället för bättre lön blev uppsagd för uppvigling när andra arbetare hellre arbetade för sänkt lön än att inte ha något arbete alls. Och Johan-Olov förstod att man inte kan ställa krav på bättre villkor om man samtidigt inte sköter det man ska.
Det blev tre lärdomar som Johan-Olov tog med sig från den här tiden. Mycket av det fina från ”den gamla goda tiden” var på väg att försvinna in i glömskans mörker, om ingen ny Snorre Sturleson trädde fram och skrev bruksarbetarnas konungasagor. Kampen för bättre villkor på bruket kunde bara föras om man höll sig nykter och för det tredje måste man uppträda samordnat.
Johan-Olov anslöt sig till den lokala fackklubben år 1903 när den väl kom igång. Först försiktigt men ganska snart satt han i styrelsen, kom med i en central förhandlingsgrupp, lämnade bruket och blev den allra första ombudsmannen för landets järnbruksarbetare, blev sekreterare och sedan ordförande i Svenska järn- och metallarbetareförbundet, kassör i LO, Verkställande direktör för Stockholms tomträttskassa och genom sitt politiska engagemang kom han att sitta som ordförande för Stockholms stadsfullmäktige. Och det var inte vem som helst som gjorde en sådan karriär. Med bara ett par års folkskola bakom sig. Men han tyckte aldrig om att stå och hålla tal. Han trivdes bättre när han fick uttrycka sig genom det skrivna ordet.
I hans allra första dagbok från åren 1897 till 1905 övergick de första trevande försöken att skriva på vers efter ett tag till att blanda både verser med anteckningar om saker omkring honom. Hur han träffade sin Stina som han kom att gifta sig med, hur någon slog ihjäl sig på bruket, om saker han drömde och fantiserade om (fast då hände det att han skrev på chiffer!) Framför allt: han skrev, han antecknade och skrev.
Och 1903 skickade han in en av sina dikter till Fredrika Bremer förbundets tidning Hemtrefnad. Och fick pris. Femte pris visserligen, men han hade fått ett erkännande för sitt skrivande. Han fick blodad tand och skickade in sina verser till Dalarnas Nyheter. Författaren Johan Olov var igång. Han började skriva debattinlägg i fackföreningstidningen Järnarbetaren. Han hade synpunkter på fackliga frågor som han inte kunde hålla inne med. Men han valde för det mesta att underteckna sina inlägg med en signatur. ”J”, eller ”Garm” eller något annat, så det är ibland svårt att så här i efterhand veta vilka insändare som han har skrivit.
1908 lämnade Johan-Olov Horndal och flyttade till Stockholm. Familjen bestod då av Johan-Olov, hans Stina, som han träffade under åren i Älvkarleö, och de två barnen Karin och Helge. De fick sedan också sonen Yngve. Han bytte arbetet vid smedjan och valsverket mot arbete vid skrivbord och förhandlingsbord. Året efter att de flyttade till Stockholm bröt den stora arbetskonflikten ut som lamslog hela landet och nästan tömde strejkkassorna, så han hade säkert väldigt hett om öronen. Någon dagbok skrev han heller inte under den första tiden i Stockholm. Men insändarna i förbundstidningen duggade tätt. Det lär ha blivit flera hundra inlägg under de första åren i Stockholm.
1911 gav han ut sin första bok. Det är en tunn diktsamling på 64 sidor och det mesta i den hade han tidigare haft infört i Järnarbetaren. Han hade mognat som poet. I den första drömmer han om sina gamla hemtrakter. En dikt är riktad till de gamla järnbrukssmederna, en handlar om den för Horndalsborna så välkända Flygares soffa och en handlar om när far har tandvärk.
På framsidan står det att det är ”Dikter av Johan Olov” Inget efternamn och förnamnet än så länge utan bindestreck.
Så här inleder han den allra första dikten i boken:
Så fridfull låg nejden u sommarkväll
vid foten av Fornby klint.
I rosig skymning sågs mark och tjäll
och Rossjön med vågors glint,
den gav där åt tavlan en färg av prakt,
som fängslade sinnet med trolldomsmakt.
Kan inte någon åta sig att tonsätta den?
Det dröjde 5 år så kom hans nästa bok ut. Också det en diktsamling. Som blev hans sista bok på vers. Samma år kom boken Slaggstänk ut. Hans första novellsamling. Den kom att följas av en lång rad. Det är värt att notera att de här böckerna gav han ut mitt under brinnande världskrig. Med brist på det mesta och familjen fick kämpa för att få maten att räcka. Själv befann Johan-Olov sig på resande fot nästan hela tiden. Ibland till och med nere på kontinenten där kriget rasade för fullt. På internationella förhandlingar. På tyska! Med bara ett par års folkskola! Det är svårt att ta till sig. Och hur hann han?
År 1927 har det hänt en hel del som har betydelse för hans utveckling som författare. I punktform kan det sammanfattas så här:
Arbetarnas Bildningsförbund bildades 1912
LO-skolan vid Brunnsvik grundas 1920
Johan-Olov blir ledamot av LO:s ledning 1921
Svenska folket röstar om totalförbud mot rusdrycker 1922
Dåvarande radiotjänst grundas 1924
Johan-Olov fyller 50 och han och Stina reser till Venedig 1924
Johan-Olov lämnar Metall och blir kassör inom LO 1925
Johan-Olovs svärmor fyller 80 år 1926
1927 gav han ut en av sina få romaner. Den heter Brofors Järnarbetarfackförening, En skildring från arbetarrörelsens genombrottsår. Brofors har de som läst hans berättelser lärt sig är ett annat namn för Horndal. Namn på personer som han skriver om har han också ändrat, men att Hjalmar Branting i boken heter redaktör Bamberg är det ingen tvekan om. Han kände att han bara måste skriva den boken. Ett slags fackligt testamente innan han gav sig på det han verkligen ville skriva; den långa raden av berättelser som han fick sig till livs där vid ångpannan på vilpassen i smedjan.
Johan-Olov var fortfarande medlem av nykterhetsrörelsen. Han höll fast vid inställningen att man måste vara skötsam om man ska förhandla fram bättre villkor gentemot arbetsgivarna. Men han röstade nej vid förbudsomröstningen. Han var lika övertygad om att sådant ska inte staten lägga sig i, människor ska själva kunna fatta beslut om när och hur man dricker. Det var mycket annat som han ansåg att staten inte ska lägga sig i. Löner och arbetsvillkor ska parterna själva göra upp om. Han ansåg också att bildning var en viktig förutsättning för att de stora grupperna ska kunna lyfta sig ur sin fattigdom. I dagboken lyser nästan ett förakt gentemot de arbetskamrater som inte läst de stora författarna. Svenska Akademins (tidigare) ständiga sekreterare Sara Danius fick en gång frågan vad bildning är. Hennes svar kunde lika gärna ha kommit från Johan-Olov: Med en stark förmåga att reflektera, att inte köpa andras argument rakt av. Hennes andra svar stämmer också in på honom: kunskap inom många olika områden. Han var nästan obegripligt påläst inom så många områden.
Han blev naturligtvis invald som skolnämndens ordförande vid LO-skolan i Brunnsvik. Där arbetare fick gå kortare eller längre kurser för att kunna bli ”dugliga medborgare och goda medborgare”. På Brunnsvik hade man också bildat Arbetarnas Bildningsförbund och därmed så var det givet att Johan-Olov också kom att ingå i styrelsen för ABF.
Under tiden vid Brunnsvik lärde han känna rektorn där Yngve Hugo. De arbetade hårt om dagarna med att få igång LO-skolan, men på kvällarna underhöll de varandra där Johan-Olov i högform berättade sina historier från ”den gamla goda tiden” i Horndal. Han spetsade dem med sina egna kryddor. Allt för att göra bra historier bättre.
1931 hade den tidigare rektorn på Brunnsvik Yngve Hugo blivit chef på föredragsavdelningen vid Radiotjänst, föregångaren till Sveriges Radio som hade startats ett par år tidigare. Han skulle alltså fylla tablån med föredrag som lockade många lyssnare. Han hörde naturligtvis av sig till Johan-Olov och bad honom komma och dra några av sina historier. Johan-Olovs berättelser i radio blev omåttligt populära, konstaterade han själv i sin dagbok. Och när han slog sig ned i radiostudion bakom den stora mikrofonen bänkade sig folk omkring radioapparaterna runt om i landet. Det blev en tid ett stående radioinslag varje vecka när Johan-Olov berättar bergslagshistorier.
Sedan var steget från att ha färdigskrivna radiomanuskripten till att ge ut dem i bokform inte långt. Smeder, Brukspatroner och Bergsmän 1933, Underliga människor 1934, Våra fäder 1935 och så vidare. När Folket i Bild gav ut hans Krutgubbar 1938 var det i en upplaga på 100 000 exemplar. Framgångarna fortsatte, 1936 spelades en film in som byggde på boken Brofors. Det hann bli sammanlagt 22 böcker och 3 filmer innan han lade ifrån sig pennan 1955, drygt 80 år gammal.
Så här lät det i Svenska Dagbladet 1933:
Smeder, brukspatroner och bergsmän visar sig vara en ovanligt kärnfull bok, förträffligt skriven och berättad, alltigenom förtroendeväckande både i stoffet och stilen. Man känner verklig tacksamhet för dessa skildringar från den gamla Bergslagen, av vilka flera skulle förtjäna att gå rakt in i vårt klassiska bestånd av hembygdslitteratur.
Längre ned i recensionen fortsätter det så här:
Det kan vara alldeles likgiltigt om Johan-Olov Johanssons bok skall räknas som novellistisk eller som kulturhistoria. Säkert är att den ger bättre utbyte än det allra mesta av vårens böcker, och man ville hjärtligt önska, att den blir uppmärksammad efter förtjänst, både för vad den ger och varpå den ger det. Här uppenbaras ett område av Gammalsverige, som sannolikt i detta intima och kunniga ljus måste verka nyupptäckt för det stora flertalet.
Recensionen är undertecknad Anders Österling. Sedan flera år medlem av Svenska Akademin och som några år senare skulle bli dess ständige sekreterare.
En annan person som recenserade samma bok skrev så här:
Med stor förtrogenhet med miljön men också med en distans, som tillåter en koncentration på särdragen, skildrar Johan-Olov Johansson ett Bergslagen vid övergången från den gamla bondetraditionen till industrialiseringens och bolagsväsendets tid. Boken är en samling människostudier. Men bakom karaktärsskildringarna skymtar en värld med egna mått och bestämda lagar. Skrivsättet skapar en ny förståelse: Inte bara så, att den underliga varelsen Människan här ställs i gammal bergslagsbelysning; boken ger dessutom inte så litet att tänka på för var och en som förstår, att nutiden är en fortsättning på förtiden och att man därför kan hämta lärdom också om trädets yttersta kvistar, när man får höra något om rötter och stam.
Den som gjorde de reflexionerna hette Karin Boye. Än i dag en väldigt uppskattad författare och poet.
Dessa recensioner fångar hans författarskap väldigt väl och kan stå för nästan alla i den långa rad böcker. Får jag ändå avsluta med att låta min farfar själv förklara sig. Det gör jag genom att citera ur förordet till boken Milrök, som kom 1951 och som blev hans näst sista.
1934 fyllde Johan-Olov 60 år, då hade han gjort en otrolig resa från fattig smeddräng i Horndal till ordförande i Stockholms stadsfullmäktige, från nykterhetslogens stämmoprotokoll till radiouppläsningar, böcker och filmer som nådde vartenda hörn av landet. Från gökotta uppe på Fornby klint i Horndal till resor med Amerikalinjen lyxångare till Amerika och Kanarieöarna. Från rögmjölsgröt i Tvåbo till kungamiddagar på slottet. Hela tiden med pennan i hand. Det hann bli över 220 noveller.
Johan-Olov var ju inte den enda som skrev om sin hembygd. I det här sammanhanget är det viktigt att också nämna Carl Larsson i By. Han var jämngammal med Johan-Olov. Både var de starka nykterhetsivrare och båda var stora bildningsförespråkare. Carl Larsson blev bygden trogen hela livet medan Johan-Olov gav sig iväg till Stockholm. Carl Larsson gav ut ännu fler böcker än Johan-Olov. Nästan alla handlade om samma trakter. Kanske kände sig båda som konkurrenter om historieskrivningen. Deras berättelser ser ganska olika ut. Johan-Olov var bruksarbetare medan Carl Larsson var bondson. Medan Johan-Olov gick in i det Socialdemokratiska paritet var Carl Larsson Liberal och han var kritisk mot socialdemokraternas klasstänkande. I botten låg också den spänning som alltid funnits mellan de som bodde och arbetade på bruket och de som levde av jordbruket. Och än så länge är det bara Johan-Olov som har fått ge namn åt en skola, Johan-Olov skolan i Horndal Det är ändå viktigt att framhålla Carl Larsson i By för att peka på att man kan beskriva orten på andra sätt än Johan-Olovs.
Själv skrev han i förordet till boken Milrök som kom ut 1951 och blev hans näst sista:
Nu är milröken icke mer. Hammarslagen har mestadels tystnat. Masugnslågan är släckt. De många välbekanta arbetsljuden hörs icke mer. De gamla smedjorna har också byggts om eller snyggats opp. Allt har moderniserats, men ack så vitmenat tråkigt. Därför söker jag mej ofta till åttio- och nittiotalens bruksfolk, deras liv och leverne, deras historier, sagor och sägner, som ger mej en omedelbar känsla av gammal frisk och härlig milrök. Jag vill för en senare tids barn berätta om det gamla bergslagsfolkets liv och leverne. Om deras egenartade sätt att göra – låt oss säga – kulturhistoria.
Lars Jarnhammar 