Johan-Olov

Johan-Olov omslagBred ut en karta över Mellansverige på ett bord, gör i ordning en stor kopp kaffe – gärna på kokmalet kaffe, det öppnar dina sinnen och bered dig på en stunds fantasieggande resa över landskapet. Låt blicken stanna upp vid namn som Morgårdshammar, Kratte masugn, Morshyttan, Långshyttan, Bagghyttan, Kärrgruvan, Slaggberget, Rosshyttan, Gruvberget, Kolarbo, Smedsbo eller Riddarhyttan. Vad säger dig namnen om den verksamhet som förekommit här? Bevisen för att landskapet har varit fyllt av gruvor, hyttor, smedjor och bruk finns överallt. Bevis på att här ligger en viktig förklaring till dagens välstånd, grundat på århundraden av järnhantering. Bevis på att röken från milorna legat tät över nejden, bevis på att hammarslagen från smedjorna har hörts vida omkring och bevis på att natthimlen har lysts upp av hyttornas flammande lågor var man än rört sig i dessa trakter.

Föreställ dig sedan att du ger dig ut i samma verklighet som du nyss har fantiserat om över kartbladet. Föreställ dig att du lyssnar efter ljuden, spejar mot kvällshimlen eller söker efter milröken. Men bli inte besviken, du får leta länge, du kan få resa mil efter mil utan att höra annat än suset i grantopparna, se ljuset från mobilmasternas toppljus eller känna dofterna från kebabbarer eller pizzerior. Kanske snubblar du här och var över delar av en slaggstensvägg, ett staket runt ett gruvhål eller några sedan länge övergivna arbetarbostäder. En förvisso nedslående syn men samtidigt ett vittnesbörd om en storhetstid som vi med rätta kan vara stolta över. Till och med bruken som i slutet av 1800-talet tog över efter de lokala hyttorna har fått slå igen och ligger övergivna och förfallna.

Tänk dig så att du på din resa genom Bergslagsbygden kommer till Horndal i södra Dalarna, ett bruk som vid förra sekelskiftet kunde stoltsera med en av Europas största smedjor, men där hyttan sprängdes för snart femtio år sedan och där bara ena långväggen återstår av den stora smedjan. Föreställ dig att du tar dig bort till den lilla arbetabostaden Tvåbo, en bit upp i backen intill bruksområdet. De två skorstenspiporna vittnar om att där kan ha bott två familjer eller med tanke på att det verkar finnas en övervåning, till och med fyra familjer. Gräsplanen framför stugan är slagen, så den verkar inte vara övergiven, men det var nog ett tag sedan någon brydde sig om att beskära fruktträden. För övrigt vilar en fridfull stillhet över den gamla stugan. Om du inte söker dig till baksidan och du råkar komma dit en lördag i början av augusti, vill säga. För då kan du mötas av musik, då kan du få höra mustiga berättelser upplästa på äkta Horndalsmål och få se folk äta sme’mat och dricka svagdricka. Det hela kallas Johan-Olov dagen och så har man gjort varje år sedan mitten av 1980-talet för att fira minnet av bygdens son Johan-Olov Johansson.

Bortsett från att Johan-Olov Johansson var min farfar var han en på många sätt märklig person. Han kom till Horndal i slutet av 1870-talet då hans far fick arbete vid sågen där. Han blev tidigt faderlös och fick som 14-åring börja arbeta vid bruket, han drogs med i den gryende nykterhetsrörelsen och han var med när den första fackföreningen bildades vid bruket. Han gjorde sin egen klassresa via Järn- och metallarbetareförbundet i Stockholm där han blev deras första ombudsman för järnbruksarbetarna, sedan sekreterare och ordförande innan han tog klivet över till LO-ledningen och som kronan på verket tog plats som ordförande i Stockholms stadsfullmäktige innan han med ålderns rätt gick i pension. Mest känd blev han ändå för hela svenska folket genom sina långt över 200 bergslagsberättelser som han gav ut i bokform.

För några år sedan fick jag en fråga från Johan-Olov sällskapet som vårdar hans minne om jag ville skriva ett förord till den bok man skulle ge ut med anledning av sällskapets 25-årsjubileum. Man skulle ge ut några av Johan-Olovs mest omtyckta noveller i nytryck och jag blev ombedd att skriva några rader om hans liv och författarskap. På en till två sidor. Jag svarade ja, men det blev inga två sidor och det blev inte ens ett förord. När jag väl började ställa samman de underlag jag hade om min farfar var jag fast. Inte minst hans dagböcker som han förde från sena tonåren fram till sin död fångade mig. Ju mer jag läste, både av och om honom, desto mer ville jag veta och det som var tänkt som ett kort förord blev i stället ett längre efterord om hela hans spännande liv.

Det var i det läget som jag bestämde mig för att låta min berättelse om Johan-Olov också ta formen av en bok. Ett mellanting mellan en biografi och en roman. Det var många detaljer som jag inte kunde läsa mig till utan fick ta hjälp av min egen föreställningsvärld.

Boken kan beställas här.