Carolina var en av hundratals kvinnor som på 1800-talet sattes i fängelse för barnamord. Dödsstraff gällde för det brottet fram till 1861, men tillämpades inte alltid. I stället fick de sitta inlåsta i allt från några år till resten av livet. Begreppet fångvård började användas, men det dröjde länge innan det blev tal om någon verklig vård av de intagna. I stället låstes de in för att begrunda sina brott, i tron att de efter avtjänat straff skulle lämna anstalten som bättre människor, botade från den smitta som brottsligheten var symptom på.
Att vården av fångarna behövde förändras insåg en grupp kvinnor och startade därför år 1854 Fruntimmerssällskapet för kvinnliga fångars förbättring. De besökte under några år regelbundet kvinnorna vid Centralfängelset på Norrmalm i Stockholm där Carolina satt. Deras mål var att rädda deras förtappade själar genom att ”blidka de hårda, trösta de bedrövade och uppmuntra de modfällda”. En av de kvinnor som drogs in i sällskapets verksamhet för att hon hade bra sångröst var Sigrid.
Boken har romanens form med verkliga förlagor och skildrar mötet mellan de två världarna som Carolina och Sigrid representerar. Läsaren får följa hur de utkämpade sina inre strider och slogs mot förlegade normer och värderingar i det patriarkala samhället och hur relationen sakta byggdes upp mellan dem.
Lars Jarnhammar 