Smakprov ur Libretto

Fyrtiosjunde kapitlet.
Mörka moln över Bayreuth

Strax före midsommartid har Maria, Carl, Saga och Inga rest från Uppsala till Wiesbaden där de installerar sig i familjens lägenhet. Ellie är kvar i Uppsala där hon har bestämt sig för att verkligen ägna sig åt sitt måleri på allvar. Maria och Carl är för första gången i Tyskland och även om Maria klarar det tyska språket galant, så har de god hjälp av Saga och Inga som känner sig mera hemma i den tyska miljön.

Efter några dagar tillsammans sätter sig Saga och Inga på tåget för att äntligen få komma till Bayreuth och deras väntande föräld­rar. De båda blonda nordiska flickorna blir snabbt allas favoriter och de njuter i fulla drag av uppmärksamheten.

Medan familjen för en tid är samlad i Bayreuth passar Maria och Carl på att njuta av den tillfälliga friheten i den tyska storstaden. De kan inte påminna sig att de sedan de gifte sig har fått vara på tu man hand, bara de två. Dörren till deras hem i Uppsala har alltid stått på vid gavel för Marias syskon Karl och Ellie och för syskon­barnen Saga och Inga, så det blir några fantastiska dagar fyllda med konserter, museibesök och långa sovmorgnar.

»Våra planer har ändrats. Jag och flickorna kommer till er i morgon. Berättar mer sedan«. Det korta telegrammet från Sigrid sätter myror i Marias huvud. Varför denna plötsliga ändring? Blir Johannes ensam kvar i Bayreuth? Har det hänt något allvarligt? Marias tankar fladdrar runt och hon får svårt att sova på natten.

När Maria möter de tre på stationen nästa dag, förstår hon att allt inte står rätt till. Sigrid är grå i ansiktet och promenaden hem sker under tystnad. Det blir heller inte mycket sagt under middagen.

Först när Saga och Inga krupit till sängs börjar Sigrid berätta för Maria och Carl vad som hänt. Johannes humörsvängningar blev efter en tid allt kraftigare och när han en kväll till middagen tagit ett par glas för mycket hade han blivit så våldsam att Cosima till slut hade lett honom ut ur matsalen och ordnat så att han omedel­bart fick lämna Bayreuth. Vart hon sänt honom visste Sigrid inte riktigt, men hon hade försäkrat Sigrid att han skulle bli väl omhändertagen och sagt att han på inga villkor fick återvända till Bayreuth under innevarande säsong.

På Pensionat Austria i Leipzig återhämtar sig Johannes relativt snabbt. Han tar långa promenader. Han äter näringsrik mat och läkaren som undersöker honom säger att Johannes inte är den första patient som mått dåligt av att vistas länge i det dåliga klimatet i Wiesbaden. Han lider mest av en djup saknad efter sina båda flickor och av att än en gång ha orsakat Sigrid så mycket sorg och vemod.

Johannes stannar i Leipzig i några veckor och till slut känner han sig så pass återställd att han kan återförenas med familjen i Wiesbaden.

– Tack kära syster och svåger, för att ni gjorde er besväret att resa hit för att ta hand om flickorna. Det blev nu inte riktigt som varken ni eller vi hade tänkt oss, men jag hoppas att ni har kunnat njuta lite grann av de vackra omgivningarna här i Wiesbaden, säger Johannes när han vinkar av Maria, Carl, Saga och Inga på stationen. Och ni mina kära flickor, måste lova att läsa och arbeta flitigt när ni nu kommer till Uppsala. Du Saga med ditt måleri och du Inga måste studera extra hårt eftersom du nu vill fortsätta med att ta studenten.

Något senare under hösten bryter Johannes och Sigrid upp från sitt hem i Wiesbaden. Under vistelsen vid Pensionat Austria har Johannes ordnat ett flerårigt kontrakt vid teatern i Leipzig, så valet har inte varit särskilt svårt. Han har också hittat en rymlig och ljus bostad på West Strasse nr 27 i Leipzig. Efter några års kringflack­ande och ovisshet ska det äntligen bli ordning och stabilitet i deras liv, tänker han.

Men efter bara ett par månader i Leipzig sätter sig Sigrid ned och skriver till Uppsala:

Älskade syster Maria!

Som alltid, då jag har behov av att lätta mitt hjärta kommer jag till dig, kära storasyster. Ja, ni bli nog ej glada åt vad jag nu har att säga er och jag är ej heller glad när jag tänker på att framtiden åter är en stor oviss fråga för oss, med okänt svar. Allt här har ju sett så ljust och lovande ut. Johannes har haft framgång både hos kritik och publik och det har gjort honom gott, han har riktigt fysiskt blomstrat upp, men de sista veckorna ha nu åter stämt ned honom liksom mig, så oväntat som denna vändning var oss.

Det är nu ungefär 14 dagar sedan, en kväll sedan jag gått till sängs, som jag i aftontidningen fick syn på en notis av följande innehåll. »Då nu i förtid ryktet om växling av överregissörskapet vid operan kommit ut, kunna vi meddela att herr W. från Köln från hösten 1907 blivit engagerad för denna post, mot mångas vilja. Herr E. kommer alltså att avgå, det är att beklaga, men går tyvärr ej att ändra«. Dagen därpå skrev Johannes till chefen med begäran på förklaring. Så blev han där uppkallad till operachefen. Han var ytterst charmant, full av vackra fraser över Johannes men han måste av ekonomiska skäl sammanslå operetten och operan. En verksamhet som ej läte förena sig med Johannes konstnärliga principer, och så hade han varit tvungen att se sig om efter en annan regissör. Emellertid är det tydligt nog att han redan förut förpliktat sig för 1907 och blott lockade Johannes hit med mångårigt kontrakt för att ej stå utan regissör detta år. Johannes kolleger visar sig mycket ledsna över ändringen och i flera tidningar ha klander över direktionen och beröm över Johannes stått uttalade. I alla fall äro vi nu snart åter hemlösa. Och detta hem är så genomtrevligt, så det känns tyngre än annars att behöva upplösa det.

Din kära Sigrid

 Maria och Carl blir bedrövade av att än en gång få ett nedslående brev från Sigrid. Visst har de förstått att Johannes är en orolig fågel som har svårt att slå sig till ro, oavsett om det är i Wiesbaden, Prag, Amsterdam eller Stockholm. Men för Sigrids del önskar de att den splittrade familjen någon gång ska känna att de har hittat hem. Hon skulle mest av allt behöva stabilitet omkring sig och kunna ägna sig åt sin vilande författarådra fullt ut. Sedan de lämnade Stockholm har det bara kommit ett par dikter från Sigrids penna, och Maria vet att Sigrid inget högre önskar än att få utveckla sitt skrivande.

Maria tar med sig Sigrids brev och går upp till sin väninna Lotten Sundelin som bor i våningen ovanför på Sankt Larsgatan. Hon behöver prata ut om de sorgliga rapporterna från Johannes och som så ofta förr är Lotten ett stort stöd för henne. Liksom Maria är ett stort stöd för Lotten. Lottens man, som var domprost i Uppsala, dog plötsligt för några år sedan, när deras yngste bara var två år gammal.

Maria hade hoppats på att hon och Lotten skulle kunna få en lugn stund på tu man hand men den här dagen är det regnigt och alla Lottens sex barn är inomhus och springer runt och stojar i den stora lägenheten.

– Så roligt att du kom, säger Lotten. Kaffepannan står på, så slå dig ned så ska du få dig en kopp.

Maria finner sig snabbt i att det inte kan bli något djupare samtal denna gång och sätter sig vid bordet inne i salongen.

– I dag har vi besök från Bollnäs, säger Lotten och ber två blyga ungdomar komma fram och hälsa på Maria. Det här är mina brorsbarn som båda ska studera här i Uppsala och då har jag erbjudit dem att bo hos mig. Plats har jag ju.

– God dag tant, jag heter Israel Jonzon och det här är min bror Bror, säger den längste av dem och tar Maria artigt i hand och bockar djupt.

– Då får jag väl hälsa er välkomna till Uppsala, svarar Maria. Vi har ju också två brorsbarn som bor hos oss. Saga och Inga heter de och de är i er ålder.

– Vi har redan hälsat på varandra säger Bror. Har vi tants tillåtelse att ta med dem på en promenad när det väl har slutat regna? säger han lite generat.

– Det skulle de säkert uppskatta. Om ni är nya här i staden kan de ju visa er runt lite grand.

En kväll ett par månader senare, vid jultid ber Saga att få ett sam­tal med sina vice-föräldrar Maria och Carl, och Maria misstänker att en av bröderna har med saken att göra.

– Ni vet säkert att jag håller väldigt mycket av Bror. Och att han hyser liknande känslor för mig har jag nu fått klart för mig, inleder Saga lite högtidligt och trevande.

– Det har vi nog haft på känn en längre tid om sanningen ska fram, svarar Maria.

– Vi har redan börjat tala om giftermål, fortsätter Saga. Jag är ju visserligen bara femton år gammal, så det är inte tal om något giftermål ännu på lång tid, men Bror säger att han inte kan vänta mer än högst tre år.

– Det skulle era föräldrar verkligen inte heller acceptera tror jag, säger Maria.

– Om tre år skulle Bror vara färdigutbildad adjunkt och han säger att han skulle kunna tjäna fyra tusen kronor, så försörja en familj skulle han nog kunna. Men jag skulle inte vara äldre är arton år, så jag har sagt till honom att vi inte kan gifta oss förrän om fem år.

– Fattas bara.

– Fast när jag säger det blir han ond på mig och säger att han inte kan vänta så länge. Hur ska jag göra? Jag vill ju inte mista honom, säger Saga till slut innan hon faller i gråt.

Maria och Carl tröstar Saga försiktigt och ger henne samtidigt stöd för tanken på att vänta med giftasplanerna tills de båda blivit lite äldre.

Innan Saga går och lägger sig den kvällen skriver hon ett långt brev till sina föräldrar där hon berättar vad hon avslöjat för faster Maria och farbror Carl. Hon vill inte hålla sina föräldrar utanför ett så viktigt samtalsämne.