En stadsvandring …

… i Släkterna Pettersson-Elmblad-Wallis fotspår

Den som vill lära känna den stad som mycket av handlingen utspelar sig i kan följa med på denna vandring i Stockholm på 1800-talet.

Vandringen börjar vid Erstaterrassen på Södermalm år 1848.

Vi blickar ut över ett Stockholm som i stora stycken är sig likt än i dag. Framför oss ligger Stockholm Ström, fullt med segelfartyg. Många av dem har seglat hit från de stora haven men de flesta är mindre båtar som går med ved och fisk från öarna ute i skärgården. Mellan segelfartygen kan man skymta ett och annat ångfartyg. John Ericsson har fått patent på propellern för ungefär 10 år sedan, så det är kanske inte bara hjulångare vi ser. Sedan är det alldeles fullt med roddbåtar, där roddarmadammer ror folk fram och tillbaka mellan öarna.

Skeppsholmen mitt emot oss ser ut ungefär som idag. Fullriggaren af Chapman ligger inte där, den byggs först om 40 år och det ska dröja väldigt länge innan hon förtöjs där hon ligger i dag. Men husen finns där, vi kan skymta kupolen på den relativt nybyggda Skeppsholmskyrkan. Den stod klar 1833 men har precis fått sin lanternin på toppen färdigbyggd. Ute på Kastellholmen ser vi det helt nybyggda Kastellet. Det har varit krutförråd under en längre tid, men hela förrådet exploderade för ett par år sedan och det vi ser där nu är alldeles nybyggt.

Lite längre åt vänster ser vi Gamla stan. Siluetten har varit densamma under många år och kommer att så förbli under lång tid framöver. Husen längs Skeppsbron finns där, Tyska kyrkan och Storkyrkan finns där liksom Slottet, även om den höga spiran på Tyska kyrkan kommer till senare. Längst till vänster ser vi Slussen, som förbinder Mälaren med Saltsjön. Där har funnits en sluss sedan 1600-talet och den som finns där nu är byggd av Christoffer Polhem år 1755 och är väldigt nedgången och sliten. Det har pågått planer på en ny sluss en längre tid och nu äntligen pågår arbetet med en ny sluss under ledning av Nils Ericsson, bror till han med propellern.

Vad finns det mer att säga om dagens Stockholm? Stan är inte särskilt stor, här bor knappt 100 000 innevånare och folkmängden har till och med minskat något under senare år. Men det kommer snart att bli ändring på det. Dödligheten är mycket hög, även i jämförelse med andra europeiska storstäder. Framför allt är de sanitära förhållandena bedrövliga. Det finns varken vatten- eller avloppsledningar. De kommer att dröja till slutet av 1800-talet. Vart tredje barn dör före ett års ålder och medellivslängden i Stockholm är bara 20 år för män och 26 år för kvinnor. Den första koleraepidemin drabbade Stockholm 1832 och det kommer att härja epidemier nästan varje år under resten av 1800-talet och ingen kan förklara vad exakt det är som förorsakade sjukdomen, bara att det hänger ihop med hygienen.

Sverige är ett fattigt bondeland. Som de flesta andra länder runt omkring. Med ett undantag, England. Där har industrialiseringen tagit rejäl fart. England har inte varit indraget i de långvariga Napoleonkrigen som härjat på kontinenten. Två tredjedelar av allt kol i världen, hälften av allt järn och hälften av allt bomullstyg producerades i England. När den unge Carl Gerhard Bolinder återvände till Stockholm från en praktik i England för ett par år sedan var han full av beundran. ”här är en sådan oräknelig mängd av bomulls­spinnerier, sawmills, hin och hans mor, att jag verkligen kan bli förbryllad i skallemejan” skriver han och grundar Bolinders Mekaniska verkstad på Kungsholmen, på den plats där långt senare Trygg Hansa huset kommer att ligga. Det är en av Stockholms allra första industrier och de tillverkar mest ångmaskiner och ramsågar.

Ångmaskiner har annars funnits i landet i en bar bit över hundra år. Den allra första ”eld och luftmaskinen” i landet byggdes av Mårten Triewald vid Dannemora gruvor år 1726 för att där pumpa vatten ur den djupa gruvan. En berömd ångmaskin här i staden togs i drift år 1805 vid den kvarn på Kungsholmen där drygt 100 år senare Stockholms stadshus kommer att stå. Kvarnen kallas redan från början Eldkvarn, men namnet blir ännu mer passande då den eldhärjas år 1878.

Om vi hade stått här på kvällen skulle det ha varit en mörk stad vi såg ut över. Det dröjer länge än innan gaslyktor eller elektriskt ljus kommer. Ute i världen har man börjat bygga ut nät av elektriska telegrafer, men det dröjer ett par år till innan vi får sådana här i Sverige. Här i Stockholm finns i stället ett avancerat system av optiska telegrafer. En slags semaforer som står uppställda på höga berg eller andra utkiksplatser. De används i första hand för att skicka militära meddelanden, och för att varna om Ryssen kommer. Det finns en lång rad optiska telegrafer från Stockholms slott och hela vägen till Landsort i söder och Grisslehamn i norr. Vi kan ana en sådan ute på Skeppsholmen som förbinder slottet med Mosebacke torg. Nästa telegraf står ute på Telegrafberget vid Kummelnäs.

Världen i stort är annars rund och jorden kretsar runt solen. Det är alla överens om, men Charles Darwin har nyligen återkommit från sin jordenruntsegling ombord på fartyget Beagle, och har just publicerat några korta artiklar som om några år ges ut i bokform med titeln Om arternas uppkomst. Hans tankar som han där för fram har beskrivits som ”… the single best idea anyone has ever had …”. Men än så länge är den allmänna uppfattningen att det är Gud som har skapat världen.

Nu riktar vi blickarna till platsen där vi står. Vi befinner oss i stadens utkanter. Här bakom låg fram till 1600-talets slut en galgbacke och området var knappast attraktivt. Senare på 1700-talet anlades här en Malmgård och de två byggnaderna på ömse sidor om entrén är kvar från den tiden. Just i år har paret Per Magnus och Emilia Elmblad flyttat till Stockholm från Herrestad utanför Värnamo i Småland. Han är präst och har för tre år sedan blivit lektor i teologi och filosofi på Stockholms gymnasium på Riddarholmens södra sida. Emilia väntar deras andra barn, men hon kommer att resa till Herrestad för att föda barnet där. De kommer med tiden att få hela 13 barn, och alla utom de två sista kommer hon att föda i Herrestad.

Vi ska stanna upp en stund och prata om Herrestad, för där har Emilia och Per Magnus hämtat inspiration till det som kommer att bli Ersta Diakonianstalt som snart ska växa fram på den här platsen. Vi backar tillbaka ända till år 1813 då paret Johann Philipp och Emelie Petersen har flytt undan napoleonkrigets härjningar i Hamburg och slagit sig ned vid Herrestads säteri. Emelie är född utanför Berlin och pappan som var köpman, hade många handelsförbindelser med Sverige. När herrskapet Peter­sen behövde söka en tillfällig tillflyktsort undan Napoleons härjningar så ordnade hans svåger Fredrik Rappe så att de fick köpa Herrestad för att bo där tills kriget tar slut. Nu tog inte kriget slut lika snabbt som deras tillgångar i Tyskland. Allt blev krigets rov och de satt där mitt i den småländska skogen med bara händerna och en stor förtröstan på den store Guden.

Det var en fattig bygd och Emelie kunde inte undgå att se den misär som rådde i trakterna runt Herrestad. Folk svalt både andligen och lekamligen, och hon bestämde sig bland annat för att inrätta en skola för barnen och att ordna arbete för kvinnorna med att spinna och väva. Efter ett tag tog hon sig an ett par fosterbarn, däribland sin systerdotter Emmy, och med tiden Emmys dotter Emilia. Det är alltså hon som med tiden dyker upp här vid Ersta. Emelies verksamhet för att hjälpa de nödställda fick med tiden en stor omfattning och hon blev en institution som till och med utgör grunden till den idag kända Gno­sjö-andan. Det blev systerdotterdottern Emelie som gav henne det än idag levande namnet Mormor på Herrestad. Med egen hemsida mormor.se och med årligen återkommande vandringar i mormors fotspår 200 år senare.

Förutom hennes arbete med hjälpverksamheten för de nödställda i socknen öppnade hon sitt hem för regelbundna bönemöten och bibeltolkningsmöten. Och här kommer Per Magnus Elmblad in i bilden. Han härstammar från Älmeboda socken nära Tingsryd i södra Småland där hans far var bonde. Av någon anledning kom Per Magnus att börja studera i Växjö där han tog studenten år 1824.  Sedan flyttade han till Lund där han började läsa teologi och han prästvigdes år 1835. Det är under tiden i Lund som han ändrade sitt namn från Pettersson till Elmblad efter hemsocknen Älmeboda. Efter några år som präst i Jönköping, där han drog fulla hus i kyrkan, blev han förvisad till en landsortskyrka i Kävsjö inte långt från Herrestad, och det var på så sätt som han blev indragen i Emelie Petersens bönemöten och lärde  känna mormors ”barnbarn” Emilia som var 18 år yngre än han. De har nu varit gifta i två år.

Väl på plats här i Stockholm kunde de inte undgå att se fattigdomen och misären. Säkert av en annan art än den i Herrestad, men ändå väldigt usla levnadsförhållanden för många.  Prosti­tutionen var utbredd, och två halvofficiella bordeller hade nyligen invigts, även om prostitution var förbjuden enligt lag. För ett år sedan kom en ny kommunal lag som införde regelbundna medicinska inspektioner en gång i veckan för lösaktiga kvinnor. Om kvinnorna inte dök upp till dem fick de först en varning och anmodades att inställa sig inom åtta dagar. Om de inte gjorde det heller fick de ytterligare en varning innan de skickades till Spinnhuset som straff. Så när Emilia mötte alla ”fallna kvinnor” i Stockholm var hon med och öppnade ett Magdalenahem för ”fallna och ur fängelser frigivna kvinnor intill en ålder av omkring 40 år” på Kungsholmen. Opinionen vände sig emot satsningen som man ansåg störande och Emilia anhöll om att Diakonissanstalten skulle överta verksamheten, men anstalten tvekade och den lades tills vidare ned. Våren 1861 var egendomen Stora Ersta där vi nu står till salu, och Magdalenahemmet förlades hit med Emilia Elmblad som en av verksamhetens första instiftare.

Innan vi lämnar Ersta ska vi rikta blickarna mot en person som vi kommer att möte flera gånger under vandringen genom Stockholm. Det är den världsberömda sångerskan Jenny Lind, Näktergalen som hon kallas på sin tid. Hon är nu 28 år gammal men kommer ändå inom något år att avsluta en exempellöst framgångsrik karriär som sångerska. Hon är ingen släkting men en person som på flera sätt har anknytning till släkten, bland annat är Per Mag­nus hennes biktfader, och Jenny Lind är en ofta återkommande besökare i det elmbladska hemmet.

I en biografi från hundraårsminnet av hennes födelse år 1920 kan man läsa: ”Det blir icke mer än knappa tio år som hon från självupptäcktens minnesdag ägnade åt den sceniska karriär, som med meteorlik snabbhet och glans förde henne över kontinenten på ett triumftåg, som ingen sångerska varken före eller efter henne upplevt maken till; ty att en upptänd publik överhöljer en av sina gunstlingar med blommor, plågar hennes öron med frenetiska applåder och kanske hindrar henne att åka jämt och bekvämt genom att spänna hästarna från hennes vagn – eller kanske numera genom att vräka ned chauffören från hans plats – sådant kan falla inom återupprepningens område; men att kyrkklockorna börja ringa vid en operasångerskas ankomst till en stad, som fallet var då Jenny Lind gjorde sitt intåg i Norwich – man kan knappast använda ett annat uttryck -, det torde nog ingen annan än vår svenska näktergal ha kunnat anteckna i sina annaler.” Författaren till dessa rader är Sigrid Elmblad som vi ska återkomma till längre fram.

Jenny Lind tjänar en otrolig massa pengar på sin sång, men hon lever inte något luxuöst liv för den skull, och anledningen till att jag vill nämna henne just här är att hon tidigt blir en av Erstas större bidragsgivare. Och visst är det lite roligt att det stora träd som står precis innanför entrén till Ersta är just en Lind! Vi ska återkomma till henne vid ytterligare några tillfällen under vandringen. Men nu är det dags att vandra vidare och vi ska ta oss till Storkyrkan i Gamla Stan.

Utanför storkyrkan

Året är alltså 1848 och dagens datum är den 18 mars. Här bredvid i Storkyrkobrinken nummer 6 bor Abraham Zacharias Pettersson med sin familj. Han bor här därför att han är Pastor Primarius, vilket innebär att han är domprost i Storkyrkoförsamlingen och har Storkyrkan som sin arbetsplats.

Men vad är det som händer? En stor uppretad folkmassa har samlats längst upp på gränden. Och där hör vi hur kungen Oscar I står och försöker lugna dem. Nu plötsligt hurrar de för kungen och folk verkar vara nöjda och lämnar platsen. Det som har hänt är detta:

Den 2 mars 1848 fick Stockholm de första nyheterna om den franska februarirevolutionen där den franska regeringen hade förbjudit en av oppositionens banketter och arbetarna hade protesterat genom att bygga barrikader.  Nationalgardet öppnade eld mot demonstranterna och när några av demonstranterna dödades var revolutionen ett faktum. Kungen abdikerade och republik infördes. I morse hittade polisen i Stockholm på olika ställen i staden proklamationer och dokument som vände sig emot myndigheterna, krävde reformer och valrätt. ”Afsättom Oscar han duger icke till kung, hellre Republik! Reformer! ned med det Kongliga huset, lefve Aftonbladet! död åt kungen / Republik Republik åt folket. Brunkeberg i afton”.

I eftermiddags hade det ordnats en bankett vid Brunkebergstorg och på torget samlades efterhand en folkmassa. Den uppretade folkmassan krossade fönster och hotade att ta sig in i huset. Militär kallades in och gatan rensades och några arresterades och då svarade folkmassan med stenkastning. Senare på dagen har Kung Oscar I varit på operan och bevistat en konsert där Jenny Lind gav en av sina mycket sällsynta konserter nuförtiden. På väg hem därifrån mötte han den uppretade folkmassan här på Storkyrkobrinken. Han tog sig tid att lyssna på deras klagomål och han gav därefter order om att de som arresterats skulle frisläppas. Det var därför som alla nyss hurrade för kungen.

Tyvärr blev det ändå inte helt lugnt i staden och oroligheterna kommer att fortsätta i morgon med stenkastning och butiksplundringar. Folk samlas igen på Storkyrkobrinken och Kungen skickar fram en kavalleritrupp. Till slut ger han order om att ge eld och 18 personer dödas och många såras. Abraham Zacharias står alltså troligen här uppe i fönstret och följer spänt oroligheterna utan­för i gränden. Vem är han då? Ja han har för fem år sedan blivit utnämnde till pastor primarius, och är nu 56 år gammal och kommer att vara i tjänst här fram till sin död om 9 år. Det sägs om honom att han förut­om ärkebiskopen J.O. Wallin så är han den mest anlitade för likpredikningar och minnestal. Nu är han inte bara Pastor Primarius. Han är också riksdagsledamot. På den här tiden är vår riksdag indelad i de fyra stånden; adel, präster, borgare och bönder. Vid riksdagen 1834-35 invaldes han av Stockholms prästerskap till ledamot av prästerståndet. Han är sedan 1831 teologie doktor och sitter numera också som bankofullmäktig och är också fullmäktig i riksgäldskontoret och han är riddare av Nordstjärneorden.

Några ord om hans familj. Han är sedan 1819 gift med Agneta Christina Rothstein. De har tillsammans fått 6 barn, men bara två av dem är ännu i livet. Dels den 24-årige Abraham Rafael Ulrik och den tre år yngre Agnar Wilhelm Teofil. Vi ska återkomma till Abraham Rafael Ulrik om ett tag, han är just färdigutbildad arkitekt och är nu extra ordinarie Conduktör, det vill säga arkitekt vid Överintendentämbetet, och har i dagarna flyttat till en egen bostad i Klara församling. Som Pastor Primarius har man en hel del förpliktelser gentemot sina församlingsmedlemmar och ett åtagande som är värt att stanna vid en stund är den om Olivia Mathilda och hennes far Eric. Eric med efternamnet Nordlander har just dött 74 år gammal efter ett väldigt intressant liv.

Eric föddes i ett torftigt allmogehem år 1773 i byn Wattjom i Tuna socken en mil väster om Sundsvall. Han gav sig ut i världen för att söka sin försörjning, och hamnade snart i Stockholm, där han fick börja arbeta som bodbetjänt hos en handlare i Gamla stan. På den här tiden rådde etableringskontroll i landet och för den ambitiöse Eric gällde det att ansöka om så kallat burskap, dvs rätt att bedriva egen handel, vilket han gjorde år 1801 och fick då rättigheter att i staden bedriva viktualiehandel, vilket är ett annat ord för livsmedelshandel. Det gick bra för Eric. Otroligt bra. Helt fantastiskt bra. Han blev på några år en av landets allra rikaste personer och kom till och med att låna ut pengar till åtskilliga av de andra familjerna inom den så kallade Skeppsbroadeln. Han ägde en rad hus längs Skeppsbron och på andra håll i Gamla Stan och vid Stadsgården. Vid sidan av arbetet som viktualiehandlare blev han också Stadsmajor. Den högsta posten inom Stockholms borgerskaps militärkårer. Eric kom med åren att få åtta barn, men i födelseböckerna står bara ”fader okänd” och den enda uppgift som finns om modern är hennes ålder. Så hur kan vi då veta att han var far till alla dessa barn?

Olivia Mathilda, som nämndes tidigare föddes på en adress vid Bollhusgränd i gamla stan år 1832. Huset ägdes av Eric Nordlander, och även om mamman var okänd så vet vi att hon togs om hand av en Mamsell Nyqvist. Där kom flera barn att växa upp, alla med okänd far och okänd mor och alla togs om hand av Mamsell Nyqvist. Med tiden alltså 8 barn. Eric levde hela sitt liv ogift, men när han dog 1847 och hans testamente öppnades visade det sig att han erkänner sig vara far till alla dessa barn. Han säger inte rent ut vem som är mor till barnen, men han ger Mamsell Nyqvist en rejäl pension och det mesta talar för att hon är mor till barnen. I testamentet instruerar han också Pastor primarius Abraham Zacharias Pettersson att sörja för barnens kyrkliga fostran, så den vägen kom den då 17-åriga Olivia Mathilda att vistas i det Petterssonska hemmet. Och kom då att möta den då 23-årige sonen Abraham Rafael Ulrich. Och om två år kommer de att gifta sig.

När Olivias far Eric dog efterlämnade han en enorm förmögenhet, närmare 3 miljoner kronor, och även om han testamenterade delar av förmögenheten till en rad välgörande ända­mål, sina syskon och till barnens mor så blev det över 300 000 kronor till vart och ett av barn­en. En otroligt stor summa pengar, något som kanske spelade in i Abraham Rafael Ulriks intresse för den unga Olivia. Något år efter att de gift sig så var han godsägare vid Falkenå säteri i Närke, säkert med hjälp av hennes förmögenhet. Kanske var Abraham Rafael Ulric lite för levnadsglad för Olivias tycke, för efter åtta år och två döttrar så skiljdes de. Samma år som de skiljde sig stod en notis i Aftonbladet om att han befunnits ligga i rännstenen i Gamla stan och fick sova ruset av sig i en arrest. Han stämde tidningen för förtal och hela ärendet avskrevs efter att tidningen senare dementerat artikeln.

Här lämnar vi far och son Pettersson, men återkommer till sonen lite längre fram. Först går vi bara in i Storkyrkan och tittar på ett porträtt av Abraham Zackarias som hänger här inne.

 

Vid Jakobs kyrka

Nu går vi först några år tillbaka i tiden. Året är 1835 och som ny kyrkoherde i Jakobs försam­ling har teologie doktor Abraham Zacharias Pettersson utsetts och han har flyttat hit från Landskrona med sin fru och tre barn och ett fjärde på väg. De bosätter sig i huset där Hamburger Börs senare kommer att ligga. På den här tiden är det inte ovanligt att barn från den högre societén i Finland skickas till Stockholm för att konfirmeras. Finland som under många år varit en del av Sverige har blivit skilt från Sverige genom en invasion från Ryssland år 1808-1809, men kontakterna mellan Sverige och Finland är fortfarande många. En som kommer hit för att konfirmeras är Rosalie Anna Edvina. Dotter till det stadsrådet i huvudstaden Åbo, Carl af Heurlin. Hon är 15 och sonen till kyrkoherden Abraham Rafael Ulrik som är fyra år yngre än Rosalie blir störtförälskad i henne. Men hon reser efter konfirmationen tillbaka till Åbo, och han får ägna sig åt att drömma om henne. Deras vägar ska komma att mötas senare i livet. Och visst dyker Jenny Lind upp även här. Hon är född samma år som Rosalie, och hon kon­firmeras också för Abraham Pettersson, så det är inte otänkbart att Rosalie och Jenny um­gås en del under den tiden.

Nu fortsätter vi att följa Abraham Rafael Ulrik. Han och Olivia har återvänt från Falkenå i Närke år 1856. Han flyttar hem till föräldrarna vid Storkyrkobrinken men året efter dör hans far och i maj 1858 är skilsmässan klar. Abraham Rafael Ulrik är inte sen att åter ta kontakt med sin gamla ungdomsförälskelse Rosalie. Hon har troligen inte glömt honom heller, för i oktober samma år gifter de sig och efter två år föds deras dotter Sigrid. Samtidigt flyttar de till en fastighet i kvarteret Krukmakaren nära Zinkensdamm på Södermalm. Skilsmässan från Olivia har inte lämnat honom lottlös för han köper fastigheten där de bor. Han blir en anlitad arkitekt, är väldigt produktiv och ritar många kyrkor; Sundsvall, Nybro, Fritsla, Vallentuna, Bräcke, Borgholm och många fler. I landsarkivet i Uppsala finns några av hans ritningar från bland annat en ny orgelläktare och orgelfasadens förändring i Uppsala domkyrka.

Dags att fördjupa oss i Rosalie. Hennes fullständiga namn skrivs ibland Anna Edvina Rosa­lie, och ibland Elna Edvina Rosalie, så vi kallar henne helt enkelt för Rosalie. Vid den tid då hon skickas till Stockholm för att konfirmeras bor hennes familj i Helsingfors. Hennes pappa var statsråd, men det är inte som i Sverige en ministerpost utan en honorärtitel som utdelas av presidenten. Fin nog ändå och han blev med tiden adlad med efternamnet af Heurlin! Hon var alltså född i Helsingfors och troligen bodde hon där fram till år 1839, alltså tre år efter att hon varit i Stockholm och träffat sin Abraham första gången, då de flyttade vidare till Viborg nära gränsen till Ryssland.

Den första augusti året efter att Sigrid föddes flyttade de tre från Zinkensdamm till Bergsgatan 1 i Klara församling och bara några dagar därefter föddes en son som liksom sin far fick namnet Abraham. Kanske var denna flytt nödvändig på grund av de ekonomiska svårigheterna.

Vid Kungliga Operan

Nu har vi gått några meter tillbaka från Jakobs kyrka men har samtidigt förflyttat oss 50 år framåt i tiden. Till år 1897. Framför oss pågår bygget av det nya operahuset för fullt. Det kommer att invigas om ett år av Kung Oscar II. Här på platsen har man rivit det gamla operahuset. Det, där Gustav III blev skjuten precis 100 år tidigare. Men nu förbereder man sig alltså för att ta det nya operahuset i drift och som sceninstruktör och förste regissör har man just anställt den berömde sångaren Johannes Elmblad. Han är 44 år gammal, gift för andra gången och far till två döttrar, Saga 6 och Inga 5.

Stockholm ser vid den här tiden ganska annorlunda ut än när vi tidigare blickade ut över 1847 års huvudstad. Invånarantalet har nästan tredubblats och det har rivits och byggts nytt i massor. Ute på strömmen har ångfartygen definitivt tagit över från segelfartygen, även om det fortfarande både byggs och seglas sådana. På stadens gator kryllar det av hästdragna spårvagnar, och om ett par år kommer den första elektriska spårvagnen. Den allra första bensindrivna bilen visades upp på en utställning i Göteborg 1891. Det kom­mer att dröja till 1905 innan den första svenska lastbilen tillverkas vid Scania i Malmö. Så det dröjer ännu en tid innan bilismen intar staden, men desto större betydelse har järnvägen hunnit få. Ett viktigt bidrag till järnvägens intåg (!) i staden är en uppfinning som Alfred Nobel sökte patent på år 1864, nämligen dynamiten. Dess allra första tillämpning i Stockholm är att spränga en järnvägstunnel under Södermalm för att på så sätt kunna binda samman den södra stambanan som tidigare slutat vid Södra Station och den Norra vars slutstation legat ungefär vid Norra Bantorget. Den ståtliga Centralstationsbyggnaden stod klar år 1871.

Här bredvid ligger det ståtliga Hotell Rydberg som stod klart 1857. Grundplåten till hotellet var en donation från Abraham Rydberg till Stockholms grosshandelssocietets förfogande för att uppföra ett ”hôtel-de-ville”, det vill säga ett stadshus, i Stockholm. Det är okänt om missförståndet berodde på dåliga språkkunskaper eller var en avsiktlig feltolkning för att få till stånd Stockholms första hotell. Huset kommer att ersättas av en nyare byggnad år 1914.

På Helgeandsholmen ser vi det pågående byggandet av det pampiga riksdagshuset som kommer att stå klart om ett par år. Ståndsriksdagen där Abraham Zackarias ingick, gick i graven år 1866, och ersattes av en folkvald tvåkammarriksdag som de första åren har hållit till i de lokaler på Riddarholmen där Per Magnus Elmblad tidigare arbetade som lektor.

Tvåkammarriksdagen var ett steg i demokratiseringen, men det kommer att dröja en bra bit in på 1900-talet innan vi kan tala om en verklig allmän rösträtt. Till att börja med utses ledamöterna i den första kammaren av landstingen och av stadsfullmäktige i de större städerna, och andrakammarens ledamöter utses i allmänna val. Men bara av män och bara de som har en inkomst som kan ”garantera deras ekonomiska oberoende och politiska intresse”. Kvinnorna kommer att få vänta till år 1921!

När vi stod på Ersta talade vi om de svåra sanitära förhållandena i Stockholm och de årligen återkommande koleraepidemierna. Nu är det helt andra förutsättningar. På 1860-talet började man bygga ut både vattenledningar och avloppsledningar i staden, och som ett brev på posten minskade kolerans härjningar rejält. Man har inte bara grävt ned ledningar för vatten och avlopp, utan också gasledningar. Det började redan på 1850-talet. Så det är en upplyst, ren och relativt frisk stad vi ser omkring oss. Stockholm håller på att förvandlas från en ruffig kåkstad till en modern storstad av internationella mått. Staden har också fått en helt annan karaktär inte minst tack vare den framsynte stadsplaneraren Albert Lindhagen, som tog fram de rutformiga stadsplanerna år 1866.

Det är verkligen fullt av liv och rörelse i Stockholm det här året. På Kungliga Djurgården har man byggt upp en hel stad-i-staden där den stora Allmänna konst- och industriutställningen pågår. Hela utställningen sprudlar av framtidstro och teknikoptimism. En av de stora attrak­tionerna är en kinematografföreställning från invigningsceremonin med Kung Oscar II.

Men nu tittar vi in på den nya Operan, för att träffa Johannes Elmblad. I och med att han fått arbetet här på Operan kommer hans familj för en tid att vara samlad och leva någon form av familjeliv. Men bara för ett par år. Han och hustrun Sigrid har turnerat runt i Europa och bott 1879–81 i Dresden, 1881–84 i Hannover, 1884–87 i Prag, 1887–88 i New York, 1888–90 i Berlin, 1890–94 i Prag och 1894–97 i Breslau och därifrån kommer de nu närmast. Om något år kommer hela familjen att flytta till ett hus i Saltsjöbaden. Under de få år som de bor där kommer deras hem att vara en samlingspunkt för många av dåtidens stora sångare och musiker. Emil Sjögren, Wilhelm Stenhammar, Tor Aulin, John Forsell och Mathilda Jungstedt är några av namnen.

Tiden i Stockholm är på sitt sätt en höjdpunkt i Johannes och Sigrids liv. Johannes sätter upp hela Nibelungens Ring på Operan, och Sigrid översätter alla texterna till svenska. ”Vad min mor under dagen översattsjöng min far igenom på morgonen för att pröva hur alliterationen sångbart låg till. Det var något mycket sällsamt med dessa Wagner­tongångar som i tidiga morgonen dånade genom vår saltsjöbadsvilla” berättar dottern Saga. Johannes föddes  visserligen i Herrestad, men han har vuxit upp här i Stockholm och det var utan pappans medgivande som han började studera sång. Med tiden blev det uppenbart att hans liv var vigt åt sången och 21 år gammal reste han till Berlin för att utbilda sig vidare.

Kanske var det besöken av Jenny Lind i deras hem som inspirerade Johannes till en sångarkarriär. Hon hade visserligen nästan helt upphört med sina offentliga uppträdanden innan Johannes föddes, men i hemmet hos familjen Elmblad hände det att hon sjöng för mindre sällskap. Per Magnus var Jenny Linds biktfader och var en flitig besökare hos familjen Elmblad.

Vi tar det lite från början. När Johannes var 19 år gammal skrevs han in på musikkonserva­toriet i Stockholm och fick där två vänner för livet. Den ene är den två år äldre Emil Sjögren och de kommer att stå varandra nära livet ut. Både på gott och ont, ska det visa sig. Direkt efter avslutade studier började han resa runt i Europa och uppträda på olika konsertscener. Och det var vid ett framträdande i Berlin år 1876 som han fick tillfälle att provsjunga för Richard Wagner som blev mycket imponerad av Johannes kraftfulla basröst. Wagner ser i honom också ”en gladlynt yngling, högväxt, smärt och blondlockig som en ung viking, med jäsande blod i ådrorna och konstens skönhetssyner hägrande mot de skarpblickande ögonens näthinnor” som tidningen Idun beskriver honom några år senare. Så Wagner utbrister omedelbart ”där har jag min Fafner”. Fafner som är en av gestalterna i Nibelungenringen.

Samma år som de båda möttes inledde Wagner en serie musikaliska festspel i den lilla sydtyska staden Bayreuth och han ville omedelbart engagera Johannes till dessa festspel, något som hans gudmor tills vidare satte stopp för. Han kom i stället att turnera runt i Europa under flera år. Det var under detta turnerande som han träffade den australiensiska pianisten Maggie Menzies och de båda gifte sig 1878. Hon var dotter till en rik hotellägare i Melbourne och de båda kom att resa till Australien två gånger där Johannes uppträdde både i Melbourne och Sydney.

Nu var Johannes inte den enda som charmades av Maggie. Hans gode vän Emil Sjögren blev också förälskad i henne. Äktenskapet mellan Johannes och Maggie blev stormigt och Emil var inte sen att utnyttja detta, eller möjligen hade han svårt att motstå attackerna från Maggie. Johannes och Maggies relation blev allt trassligare och 1887 tog hon sitt liv under en vistelse i St. Moritz. Kort därefter fick Johannes under en vistelse hemma i Stockholm genom sin vän Emil Sjögren träffa den unga Sigrid, som bodde med sin gamla mor i samma hus som Emil vid Drottninggatan 81, och de gifte sig inom kort. Direkt efter vigseln gav de sig ut i världen.

I Drottninggatsbacken

Här i den övre delen av Drottninggatan har vi tre adresser med släktanknytning. Vid nr 81A kommer vi att möta Rosalie Pettersson efter att hon blivit änka. Hon flyttar senare lite längre upp i backen. Där Drottninggatan övergår i Norrtullsgatan kommer hon att bo vid Nr 7. Vi kommer att hoppa lite framåt och bakåt i tiden när vi är här på Drottninggatan, så vi kan väl lika bra säga att det är år 2018.

Vi återvänder först till Abraham Rafeal Ulrik och Rosalie, som gifte sig år 1858 och tre år senare flyttat från Zinkensdamm på Söder till Klarabergsgatan, på den plats där Kulturhuset nu ligger. Bara några dagar därefter fick de en son som också döptes till Abraham och han blev därmed femte generationen Abraham Pettersson. Varför de flyttade är oklart. Han stod på höjden av sin arkitektkarriär och hade sålt huset vid Zinkensdamm där de bott. Vid Klarabergsgatan stannade de i bara något år, för år 1863 bode de vid Luntmakargatan 25 i kvarteret Träsket. Nära korsningen Sveavägen-Kungsgatan. Där finns idag baksidan på det trista moderna kontorskomplexet där Skandia ligger.

Här bodde de när Abraham Rafael Ulrik drabbades av sin konkurs år 1866 och dog senare samma år. Och lämnade Rosalie och de två barnen Sigrid och Abraham, 5 och 6 år gamla. Tack och lov kom Abrahams gamle vän Karl XV till undsättning, och hjälpte Rosalie ekonomiskt genom att betala hennes hyra som uppgick till 375 riksdaler årligen. Han hade blivit kung några år tidigare. Rosalie fick det ändå väldigt svårt ekonomiskt, och en god vän till familjen, Häradshövd­ing Claesson vid Lindhof i Botkyrka tog hand om den lille Abraham. När Karl XV dog några år senare upphörde troligen det ekonomiska stödet därifrån och Rosalie och lilla Sigrid flyttade i stället till Rörstrandsgatan 18. Lite grand i utkanten av staden. Sonen Abraham dog till råga på allt elände knappa tio år gammal i njurinflammation. På kartor över Stockholm från den tiden kan man se att det var granne med den ”Norra Correktionsanstalten” och var väl knappast någon fin adress (Den södra correktionsanstalten låg på Långholmen). På samma adress bodde flera änkor och det framgår även av husförhörslängderna att hon varfattig.

År 1873 flyttade Rosalie och Sigrid till kvarteret bredvid, med adress Drottninggatan 81A. Där bodde de till år 1888 då Sigrid gifte sig. Av och till bodde även Rosalies mor Mathilda Asproth inneboende hos sin dotter. Någon gång därefter flyttade de ännu en gång, och Rosa­lies sista adress blev Norrtullgatan 7. Där bodde hon till sin död år 1900, kort efter att hon fyllt 80 år.

Rosalies umgänge vid Drottninggatan 81A bestod av tanterna Sjögren, Passy och Palm. De spelade kort och talade om sina barn. Ett par iakttagelser om denna samling tanter, är att tant Passy inte fick några egna barn, men hon var född Estenberg och hade möjligen en hel del att berätta om sin bror Carl Christian, som alltså är Selma Lagerlöfs förebild till Karl Arthur Ekenstedt i boken om Anna Svärd. Anna Palm var mor till den Anna Palm som var jämngammal med Rosalies egen dotter Sigrid. Dottern Anna kom senare att gifta sig med konstnären Alfredo de Rosa och blev ett rätt känt konstnärsnamn. Tant Sjögrens son var sångaren Emil Sjögren och det var ju han som kom att föra Rosalies dotter Sigrid samman med Johannes Elmblad. Tant Sjögren och hennes son Emil bodde också på Drottninggatan 81A, så de fick en naturlig anledning att lära känna varandra.

När Sigrid gifte sig 1888 och flyttade hemifrån för att resa runt i världen med sin Johannes, blev Rosalie mycket ensam och fick det ännu svårare ekonomiskt. Sigrid hade sedan hon var 16 år gammal bidragit till försörjningen genom att skriva. Till att börja med under pseudonymen Toivo. Sigrids författarskap blev med tiden väldigt omfattande. Hon har skrivit flera barnböcker, ett par diktböcker, en biografi över Jenny Lind, och flera noveller. Hon satt i redaktionskommittén för tidskriften Idun som var en för den tiden väldigt progressiv tidskrift ibland annat frågan om kvinnors rösträtt. Hon har översatt verk av Ibsen och Wagner. På äldre dar kom också hennes dotter Saga att illustrera en del av hennes sagoböcker.

När Johannes arbetat vid Operan i några år fick han åter oro i kroppen, eller möjligen var det konstnärliga strider med musikkritikern och kompositören Pettersson-Berger som gjorde att han ville bort, så år 1902 gav han sig iväg till Amerika där han kom att uppträda vid Metropolitanoperan. Enligt kyrkböckerna flyttade Sigrid ett par år senare med barnen Saga och Inga  till Amsterdam, så troligen sammanstrålar familjen där. Men de turnerade återigen runt i Europa; Leipzig, Wiesbaden och där började Saga att gå i konstnärslära.

I Augusti 1907 flyttade de alla fyra till Malmö och bosatte sig vid Rönneholmsvägen 11. Men återföreningen blev kortvarig för året efter blev Johannes inlagd på sjukhus i Småland medan Sigrid flyttade till Nybrogatan 51 i Stockholm samtidigt som döttrarna Saga och Inga togs om hand av deras faster Maria i Uppsala. Sigrid bor på Nybrogatan i bara ett år för i november 1909 flyttar hon vidare till Grevmagnigatan 11. Ungefär samtidigt som Johannes dör år 1910 flyttar hon till Kommendörsgatan 28 där hon kom att bo till sin död.

När Johannes dog lämnade han Sigrid med en försörjningsbörda för sig och två döttrar 18 och 19 år gamla. Sigrid kunde försörja sig på sitt författarskap, men hon behövde ändå dryga ut kassan och tog därför emot en inneboende vid lägenheten på Kommendörsgatan. Det blev teologistuderande Gustaf Walli som flyttade in i deras lägenhet. Gustaf var 17 år yngre än Sigrid och 14 år äldre än Saga, och han blir säkert lika förtjust i mor som i dotter, men till slut är det Saga som han för till altaret.

Så tar vi upp tråden och följer Per Magnus och Emilia Elmblad från det att vi lämnade dem uppe vid Ersta. De kom att bo med sina barn vid Grytgjutaregatan 37 i kvarteret Putten under många år. Helt nära nuvarande Sergels torg mellan Sveavägen och Malmskillnadsgatan. Här kan vi göra två kopplingar till Jenny Lind. Dels är hon född i samma kvarter, fast flera år innan Per Magnus och Emilia flyttar dit. Men det finns också en episod som Sigrid Elmblad har skrivit i sin Jenny Lind biografi:

Så hade hon exempelvis någon gång i början av femtitalet vid ett besök i Sverige låtit anmäla att hon skulle hälsa på i lektor Elmblads hem, där hon var en förtrogen gäst. Hon hade beräknat att finna familjen ensam, men det Elmbladska hemmet stod alltid gästfritt öppet för alla vänner, och dessa gingo också flitigt ut och in genom dess dörr. Så var också en vänkrets församlad vid Jenny Lind-Goldschmidts ankomst, varöver hon emellertid råkade i fullt uppror. I sin stass av plymprydd hatt och sammetskappa satte hon sig på ett hörn av vedlåren i tamburen och bröt ut i häftiga förebråelser mot fru Elmblad, som hon låtit kalla ut.

Men Emilia Elmblad, själv en betydande personlighet av det slag, som ej så lätt lät bringa sig ur fattningen, såg lugnt på henne med sina stora blåa ögon och sade leende:

– Vill du hålla till godo med vårt hem, så får du också hålla till godo med våra vänner. Sitt du på vedlåren tills du blir snäll!

Och Jenny Lind satt i sina plymer och sin sammetskappa på vedlåren och blev snäll och kom in from som ett lamm och strålande älskvärd, slog sig ned vid pianot och hänförde med sin sång en publik som aldrig satt sin fot i en teatersalong, ty för de religiösa kretsar som i lektor Elmblads hem hade en av sina förtrognaste samlingsplatser var teatern en främmande värld, som de ej heller åtrådde att lära känna.

Och det får bli en avrundning på vår vandring i släktens fotspår genom Stockholm. Saga fick sin Gustaf år 1916 och därmed flyttade de till Göteborg, och kvar blev Sigrid ensam i ännu några år. Vandringen tog sin början i Fattigsverige år 1847 och Sigrids vandring slutar år 1926. För den som vill avsluta den här vandringen med att besöka den plats där några av berät­telsens huvudpersoner fått sin sista vila så får ni bege er till Norra kyrkogården i Solna. Där finns dels den Elmbladska graven där både Per Magnus och Rosalie Elmblad vilar, tillsammans med Johannes och Sigrid. Graven finns vid kvarter 9 plats nr 238. Inte långt därifrån bland en hel rad med andra Pastor primarius vilar Abraham Zackarias Pettersson med hustrun Agneta och sonen Abraham Rafael Ulric tillsammans med sin Rosa­lie vid kvarter 2 plats nr 538. När man ändå är där så kan man i närheten hitta Victualiehandlaren Eric Nordlanders grav. Kvarter 3 plats nr 70.