Smakprov …

… ur boken Medan himlen förmörkas av aska från Tambora

Kapitel 6

Det är ångande varmt i brygghuset. Tidigt på morgonen har Maria Cajsa tänt eld i pannan och i de stora träkaren bubblar det för fullt. Om några veckor ska man börja plöja och harva åkrarna inför vårsådden och då kommer det gå åt mängder av öl till både de egna och till dagsverkare.

Det första Maria Cajsa gör när kapten Anrep beordrar henne att sätta fart på en stor omgång öl, är att fylla ett antal säckar med korn. Hon binder rep runt säckarna och hänger dem över det strömmande vattnet utanför brygghuset. Varje morgon de följande dagarna drar hon upp säckarna för att kontrollera om groddningen kommit igång. På fjärde dagen har kornen fått några millimeter långa gröna groddar och det är dags att ta upp säckarna. Hon tar ett par korn och biter i dem och när hon hör det karakteristiska knäppandet vet hon att det är klart. Klockan två på morgonen går hon i brygghuset och gör upp eld och när hon på förmiddagen häller ut de blöta kornen på hyllan runt eldstaden är hela den kraftiga murstocken ordentligt varm. Luften inne i brygghuset fylls av rök. och vattenånga. Hon orkar bara vara där inne korta stunder för att röra om bland kornen och för att mata elden med mera ved. När alla korn är torra kan murstocken få svalna något för ett tag. Det är ändå fortfarande nästan outhärdligt varmt i brygghuset när hon tar fram handkvarnen och mal den torkade malten.

I ett stort träkar blandar hon en struken kappe råriven potatis till varje skäppa malt. Varken för mycket eller för litet, för att det färdiga ölet ska få precis rätt sötma. På morgonen ska eldstaden värmas upp igen för nu är det dags för det sista avgörande momentet. Nu har också Olof kommit till hennes hjälp i brygghuset. I en stor koppargryta som de sätter över elden blandar de en skäppa malt, tjugofyra kannor vatten och ett halvt skålpund torr, repad humle. Humleskörden har varit god och det bådar gott för att det ska bli ett välsmakande öl.

Under hela tiden som mäsken kokas turas de om att stå vid grytan och röra. Om de inte är på sin vakt är det lätt hänt att den bränner vid i botten. Efter flera timmars oavbrutet rörande öser de till slut den färdiga mäsken över i ett jäskar som får stå till nästa dag. Det är just nu som risken är som störst att hela arbetet går om intet om hon inte är extra renlig. Maria Cajsa minns med skräck kaptenens ilska den gången när hon var ny på gården och det blev suröl av hela satsen därför att hon inte var tillräckligt noggrann med kärl och redskap. Förutom att kaptenen kan bli rasande om källarsvalen blir tom på öl, betyder det också att allt det mödosamma arbetet med bryggningen måste göras om från början och då i ett ännu högre tempo.

 Maria Cajsas blus hänger löst. Värmen och det hårda arbetet med att röra om i jäskaren gör att hon svettas rejält. Det blonda håret hänger ner på axlarna, hucklet har hon tagit av sig för länge sedan. Olof byter flera gånger plats på de tunga jäskaren och efter ett tag tar han av sig sin svettiga skjorta och slänger den på bänken i hörnet.

De arbetar under tystnad. Då och då kastar de långa blickar på varandra. Så fortgår arbetet till långt in på kvällen och det har mörknat ute. Ingen av dem har bråttom därifrån när arbetet är klart för dagen. De slår sig ner på golvet invid spismuren, den kvarstående värmen från spisen sprider en känsla av välbehag inom Maria Cajsa. Det pirrar till i hennes mage när Olof makar sig tätt intill henne. I stället för att flytta sig längre bort, som hon instinktivt annars skulle ha gjort så låter hon att honom ta av henne den svettiga blusen. Han böjer sig över henne och hon glider följsamt ner på golvet.

 Vårkvällen är ljum när Maria Cajsa stänger dörren om brygghuset och ger sig ut i kvällsmörkret. När Olof smög sig iväg vet hon inte, kanske slumrade hon till en stund där inne. Hon känner sig inte redo att bara gå tillbaka till pigkammaren och krypa ned i bädden efter det som hände. Utan att riktigt kunna styra sina egna steg börjar hon gå ned mot dalgången och den slingrande Lekhytteån. Ända sedan den där gången vid kvarnen för fem år sedan har hon vägrat att gå dit ned, men nu är det något som får henne att söka sig dit. Hon följer stigen längs åkanten, den slingrar sig fram som om den inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Ibland slår den nästan knut på sig själv, ibland delar den upp sig för att lite längre bort flyta samman igen. I det svaga kvällsljuset kan hon bara ana den färgprakt som ängsblommorna bjuder på. Här och var står hasselbuskarna fyllda av mognande nötter. Ännu har inte alla fåglar funnit sin livskamrat utan fortsätter sina lockrop, den sena timmen till trots. Maria Cajsa inser att hon har gått miste om många fina stunder här längs ån. Hon blir stående helt stilla och låter lungorna fyllas av den klara friska kvällsluften, låter det stilla porlandet från ån kittla hennes öron och föser försiktigt bort myggorna från de bara armarna. Detta måste vara den finaste platsen på jorden.

Maria Cajsa har svårt att sova. Hon delar bädden med den nya sjuttonåriga huspigan Maja. Så har hon varit van att sova ända sedan barnsben, skafföttes med sängkamratens fötter vid ansiktet och det var bara en tidsfråga innan Maria Cajsa också fick sova som alla andra pigor och drängar på gården. Maja och den något äldre pigan Anna har nyligen börjat arbeta som huspigor och därmed gjort slut på Maria Cajsas tillfälliga ensamvälde i pigkammaren. Maja och Anna är visserligen nya på gården, men åtminstone Anna har hunnit skaffa sig några års erfarenhet och vet vad det innebär att vara huspiga på en stor gård. Redan från allra första dagen på Lekeberga rör hon sig vant i kök, visthusbod och i salonger. Hennes skratt hörs då och då ljuda över gårdsplanen när hon kommer i samspråk med någon av gårdens drängar. Maja är mera tystlåten och tillbakadragen, men kommer snabbt på god fot med Anna och de flesta av dagens vakna timmar arbetar de sida vid sida.

Det är ändå inte sällskapet i pigkammaren som håller Maria Cajsa vaken. Maja och Anna sover tungt och stilla efter en hel dags slit med brödbak. Det är i stället alla tankar på det som hände i brygghuset som virvlar runt i hennes huvud. Borde hon ha sagt ifrån? Tänk om någon hade kommit in i brygghuset just när de höll på! Hon vet ju att det är syndigt och kanske hade hon blivit tvungen att lämna gården om kaptenen hade fått reda på det. Vad skulle hon i så fall ha tagit sig till? Dömd för lönskaläge hade hon knappast varit välkommen tillbaka till Lisa i Lekhyttan. Med Erik hade det åtminstone varit med ett halvt äktenskapslöfte som hon hade givit sig åt honom. Även om det visade sig bara var ett spel från hans sida. Hur tänker Olof? Han är ju giftasvuxen, liksom hon själv. Kan hon själv tänka sig att gifta sig med Olof? Han är i vart fall rar och omtänksam och inte så svår på spriten som många av de andra drängarna. De måste vara försiktiga. De andra pigorna är alltid på sin vakt. Smyger och skvallrar gör de. Alla är skyldiga berätta om man vet om någon bedriver otukt. Som om de inte själva håller på! Hon har ju själv sett, på lördagskvällarna, borta vid utägorna. Han är den raraste av alla drängarna. Kanske blir det de två och i så fall är det nästan tillåtet. Fast ändå inte. Och hur är det med kaptenen själv? Sägs det inte att han delar nattläger med den där unga mamsellen? Att han inte skäms, gamla karlen, han fyllda femtio och hon knappt giftasvuxen. Där gäller andra regler än för pigor och drängar, tydligen. Maria Cajsa tänker på stunden tillsammans i brygghuset och den stämningsfulla stunden nere vid ån. Med ett svagt leende på sina läppar somnar hon, till slut.